Lumumba utsattes för misshandel, när han arresterades. FN-församlingen, dock utan att vinna stöd från öststaterna och åtskilliga afro-asiatiska stater, som i stället ville få en konkurrerande Lu-mumbadelegation' erkänd. När Kasavubu återvände till Léopoldville passade Lumumba på att försvinna från sitt residens, där han varit fånge i eget hus i nära två månader. Han greps av Mobutusoldater efter några dagar och fördes i bojor tillbaka till Léopoldville, där han misshandlades. Senare överfördes han till provinsstaden Thysville, där han ännu vid årsskiftet satt fängslad. Trots detta snarast växte hans politiska inflytande. I Stanleyville, huvudstad i Orientaleprovinsen, upprättade hans forna vice regeringschef Gi-zenga ett skräckvälde och hotade att skjuta belgisk gisslan om inte Lumumba frigavs. Lumumbatrogna soldater gjorde från Stanleyville en raid till grannprovinsen Kivus huvudstad Bukavu och bortförde de viktigaste ministrarna i den Mobutusinnade regeringen. Via Kivu invaderade Lumumbastyrkor norra Ka-tanga där de understödde balubas revolt mot Tshombe. I New York inkallades säkerhetsrådet flera gånger, vanligen på initiativ från Sovjet. Ryssarna gick till nya, våldsamma angrepp mot Hammarskjöld och krävde att FN-styrkorna skulle återinsätta Lumumba som regeringschef och avväpna Mobutus soldater. Generalsekreteraren avvisade i fräna ordalag de ryska attackerna och betonade hur starkt FN:s arbete för svårades genom att de rivaliserande kongole-siska grupperna endast stod eniga när det gällde att göra organisationen till syndabock. För första gången antydde han att FN-aktionen i Kongo skulle kunna komma att avvecklas. Bakgrunden härtill var delvis den allvarliga decimering av FN:s militära styrka i Kongo som hotade genom att en rad stater — Förenade arabrepubliken, Indonesien, Jugoslavien, Ceylon, Guinea och Ghana — förklarade sig ämna dra tillbaka sina kontingenter som protest mot FN-ledningens politik. Till dessa svårigheter kom även rent ekonomiska. FN-aktio-nen kostade 60 milj, dollar under 1960, för vilka täckning saknades, och Hammarskjöld tvingades förklara att FN-företaget närmade sig bankrutt om medlemsstaterna inte godkände extra bidrag. Detta gjorde generalförsamlingens majoritet, men östblocket vägrade att bära sin andel av kostnaderna. Oppositionen mot FN:s Kongopolitik växte sig allt starkare i generalförsamlingen. Med en rösts övervikt fälldes en västmaktsresolution som uppmanade generalsekreteraren att med all energi fullfölja FN-aktionen. Hammarskjöld vägrades sålunda nya fullmakter men fastslog dock att insatsen skulle fortsätta, ”justerad efter omständigheterna”. Generalförsamlingen var djupt splittrad när den före jul ajournerades. Utsikterna för ett framgångsrikt genomförande av ”operation Kongo” tedde sig vid årsskiftet dystra. 361