Underhandlingarna om en breddning av rege-ringsbasen strandade 1960 på övriga borgerliga partiers ovillighet att acceptera en av agrarerna föreslagen lösning av regeringsfrågan, som skulle inneburit att den socialdemokratiska oppositionen, vars erkända ledare var direktören vid Finlands Bank, Aarre Simonen, hade inträtt med vad som ansågs vara ett oproportionerligt stort antal ledamöter i regeringen. Regeringspartiet vek emellertid inte från sin ståndpunkt att det socialdemokratiska partiet var olämpligt som regeringspartner, och det dåliga förhållandet mellan agrarförbundet och det socialdemokratiska partiet skärptes ytterligare sedan fil. dr Väinö Tanner i april återvaldes till chef för socialdemokraterna. I samband med sitt återval gjorde Tanner offentliga uttalanden som tydde på att hans parti skulle komma att aktivt bekämpa regeringen och agrarförbundet. Så länge två teser omfattades av en majoritet inom riksdagen, nämligen den, att kommunisterna icke borde tillåtas sitta i regeringen, och den, att den enda i Finlands förhållanden stabila regeringsbasen måste som grundelement ha både agrarer och socialdemokrater, tedde sig regeringsfrågan i praktiken olöslig. Upprepade krav på upplösning av riksdagen och nyval, framförda främst av socialdemokraterna, vann varken presidentens eller regeringens gehör. Dock hävdades det ännu mot slutet av året, t. ex. i ett uppmärksammat tal av republikens president Urho Kekkonen den 27 november, att ”en handlingskraftig majoritetsregering som åtnjuter förtroende på alla håll” erfordrades för bevakningen av Finlands intressen, inte minst de ekonomiska. En av de ledande personligheterna inom socialdemokratien, riksdagens talman K.-A. Fagerholm, publicerade den 21 december en artikel i vilken han underströk sambandet mellan krisen inom socialdemokratien och regeringsproblemet samtidigt som han betonade vikten av att samarbetet på regeringsnivå mellan agrarer och socialdemokrater återupprättades. Vid årsskiftet var regeringsfrågan med andra ord lika aktuell som någonsin under 1960. Kommunalvalen De kommunala valen 2—3 oktober — politiska liksom kommunala val förrättas i Finland under två dagar av hänsyn till att glesbygdernas befolkning bör beredas rimlig möjlighet att deltaga — emotsågs med ovanlig spänning, emedan valresultaten antogs komma att ge en bild av de faktiska politiska styrkeförhållandena i landet och därmed kanske också anvisningar beträffande hur regeringsfrågan kunde lösas. Den sittande riksdagen hade valts 1958 och man kunde på goda grunder antaga, att vissa förskjutningar i folkopinionen skett sedan dess. Det stora intresset för valen bekräftades av att deltagandet nådde 74,9 proc, av de röstberättigade, vilket var mer än under något tidigare kommunalt val. I valet erhöll de borgerliga partierna 53,3 procent av rösterna, det socialdemokratiska partiet 21,1, den socialdemokratiska oppositionen 3,4 och folkdemokraterna 21,9 procent. I jämförelse med riksdagsvalen 1958, en jämförelse som kan anses berättigad med hänsyn till de kommunala valens utpräglat politiska karaktär, visar att de borgerliga partierna hade gått framåt något, trots att agrarförbundet gjorde vissa förluster. Vad beträffar socialdemokraterna kunde det konstateras, att oppositionens väljarunderlag inte alls motsvarade den nuvarande representationen, 14 man, i riksdagen, och för kommunisternas del kunde en liten valförlust annoteras. Ur politisk synpunkt mest betydelsefullt var att den socialdemokratiska oppositionen framstod såsom numerärt obetydlig, varigenom underlaget för denna grupps pretentioner beträffande deltagande i regeringen underminerades. Detta faktum synes dock inte ännu under 1960 på ett avgörande sätt ha inverkat på diskussionerna om en breddning av regeringsunderlaget. Inte heller minskades därigenom synbart bitterheten i konflikten mellan det socialdemokratiska partiet och oppositionen, även om vissa tecken, bland andra den ovannämnda artikeln av K.-A. Fagerholm, antydde krafter i rörelse för en försoning i det socialdemokratiska lägret. Fackföreningsrörelsen Inte endast inom socialdemokratien utan också inom den fackliga rörelsen fortsatte den splittring, som hade tagit sin början under 1950-talet. I mitten av oktober bildade ett tiotal fackförbund, vilka redan dessförinnan hade utträtt ur Finlands fackföreningars centralförbund (FFC), den enda då existerande motsvarigheten till den svenska Landsorganisationen, en ny centralorganisation under namnet Finlands landsorganisation (FLO). Styrkeförhållan 366