det mellan de två landsorganisationerna var mot slutet av året det, att medan FFC:s med-lemstal översteg 200 000, låg FLO:s någonstans vid 40 000. Den sistnämnda organisationen präglades av att socialdemokraterna hade ledningen där, medan FFC dominerades av den socialdemokratiska oppositionen och kommunisterna. FLO beviljades den 29 november medlemskap i Fria fackföreningsinternationalen (FFI). Detta internationella erkännande betraktades självfallet som en avsevärd prestigevinst för FLO. Ä andra sidan nåddes redan innan FLO bildades en allmän överenskommelse mellan FFC och Arbetsgivarnas centralförbund om en rekommendation till kollektivavtal på två år. Lönestegringen föreslogs till 3,5 procent 1960 och 3 procent 1961. Denna rekommendation tillämpades i de efterföljande löneförhandlingarna branschvis i praktiken på alla håll, och FFC hade därigenom hävdat sin ställning såsom den åtminstone tillsvidare dominerande maktfaktorn på arbetstagarsidan. Den stora handelspolitiska frågan under året gällde Finlands eventuella anslutning till Europeiska frihandelsförbundet. Finland bedrev underhandlingar såväl med Eftaländerna som med Sovjetunionen. Finlands förhållandevis omfattande handelsutbyte med sistnämnda land, vilket regleras av på fem år löpande ramavtal, var nämligen ägnat att komplicera frågeställningarna i samband med Finlands strävanden till en associering med Efta. Med Sovjetunionens representanter avhandlades hithörande frågor på allra högsta nivå både under den ryske statsministern Krusjtjevs besök i Helsingfors i början av september och under president Kekkonens vistelse i Moskva i slutet av november. Vid förstnämnda underhandlingar träffades vad som betecknades såsom ”ett avgörande i princip”, och i Moskva undertecknades ett avtal angående den s. k. mest gynnad nations-klausulen beträffande Finlands handelsförbindelser med Sovjetunionen. Handelsminister Eemil Luukka, Finlands nye inrikesminister. Karjalainen, som medföljde president Kekkonen på resan till Moskva och som även undertecknade ovannämnda avtal, förklarade i en presskonferens dess innebörd med orden att ”klausulöverenskommelsen bör betraktas som ett bilateralt avtal mellan Finland och Sovjetunionen med beaktande av de båda ländernas grannskapsförhållanden” och att Sovjetunionen ”gjort detta avsteg från sin inställning till han-delsblocken endast med beaktande av grann-skapsförhållandet till Finland och att detta separata fall därför inte bör betraktas som ett prejudikat vilket övriga länder med vilka Sovjetunionen har ett avtal om mest gynnad nation kan falla tillbaka på”. Det förklarades vidare att överenskommelsen borde ge Finland möjlighet att med separatavtal knytas till Efta. De sonderingar som Finlands representanter bedrev i Eftaländerna så snart överenskommelsen hade nåtts med Sovjetunionen ledde inte före årets utgång till definitiva resultat. Utrikeshandeln Ekonomiskt sett präglades året 1960 för Finlands del av en rådande högkonjunktur. Enligt de statistiska förhandsuppgifter som offentliggjordes vid årsskiftet steg exporten till ett värde av 315 miljarder mark, vilket i jämförelse med föregående år innebar en 18 proc, ökning. Av denna ökning torde cirka 2 proc, få tillskrivas förbättrade priser och resten ökade leveranser. Importen uppgick till 340 miljarder mark, 25 proc, mer än föregående år. Inemot hälften av handelsbalansens underskott täcktes dock av s. k. osynlig export, främst av sjöfarten. Även 1960 var trävarorna och träförädlingsindustriens produkter Finlands största exportartikel, men en ökning konstaterades också för metallindustriens del och i någon mån för jordbruksprodukterna. Jämfört med föregående år ansågs den totala 367