Biskop Ruben Josef son i Härnösand flankerad av stiftets två kvinnliga präster, Ingrid Persson (t. v.), prästvigd 1960, och socialvårdskonsulenten i Orsa, teol. kand. Karin Larsson, prästvigd 14 maj. KYRKOKRONIKA Av redaktör LENNART EDSTRÖM Den utan tvekan viktigaste händelsen i svenskt kyrkoliv under 1961 var beslutet om pastoratsindelningen, ett avgörande som äntligen sätter punkt för en i vissa fall mer än 10-årig vakanssättning av prästtjänster. Indelningen, som träder i kraft den 1 januari 1962, innebär bl. a. att det blir 247 färre pastorat i riket. Antalet kyrkoherdetjänster minskar med samma antal, medan däremot komministraturerna ökar från 901 till 965 och kyrkoadjunkturerna från 405 till 560. Vissa normer för pastoratens storlek har fastslagits, men samtidigt har beslutats att antalet prästtjänster icke får ökas. Detta har i en hel del fall inneburit en kollision mellan ”ramarna” och i en understreckare i Svenska Dagbladet pekade biskop Gert Borgenstierna i Karlstad bl. a. på det faktum att landet i dag har ungefär samma antal präster som när det var två miljoner invånare. Nu är emellertid indelningen klar, och i november tillsattes alla nya eller förändrade tjänster genom att K. M:t utnämnde icke mindre än 777 präster på en gång, kyrkoherdar och komministrar. Endast 16 präster behövde ta steget ned från kyrkoherdetjänst till komministertjänst, men å andra sidan förlorar de varken titel eller löneförmåner. En enda präst befordrades, nämligen komminister Gustaf Nöjd som blev kyrkoherde i Rölanda, Dalsland, en tjänst som han uppehållit som t. f. i mer än sju år. I och med denna ”massutnämning” blev vakanssättningen av prästtjänster upphävd och nu återbesätts i fortsättningen samtliga tjänster på något undantag när med ordinarie innehavare i vanlig ordning. Det bör i sammanhanget nämnas att övergången till det nya ser ut att gå smidigt, men det är främst prästernas förtjänst, ty de har lojalt och med förståelse funnit sig i förändringar som i en del fall måste ha inneburit både bekymmer och sorg. Det kan vara nog så svårt att gradera händelserna efter deras vikt, men så mycket torde vara klart, att sällan har väl en övergång till den katolska kyrkan väckt ett sådant uppseende som docent Stig Lindholms i Uppsala. Han har två gånger varit uppförd på biskopsförslag, i Karlstad och Linköping, och fick dessutom domkapitlets förord till domprosttjänsten i Göteborg 1959. Han har dessutom haft en rad 5 65