huvudsakligen att tacka solisterna: Eva Prytz (Elsa), Barbro Ericson (Ortrud), Kolbjörn Höiseth (Lohen-grin) och Sigurd Björling (Telramund), och därjämte dirigenten, Herbert Sandberg. Ett så mycket märkligare evenemang inträffade emellertid den 22 april, då Igor Stravinskijs lyriska moralitet ”Rucklarens väg” premiäruppfördes. Så som den levandegjordes i Ingmar Bergmans fantasifulla och virtuost stilsäkra regi kunde här med skäl talas om en perfekt mönsterföreställning, formellt och koloristiskt ytterst raffinerad (dekor: Birger Bergling; kostymer: Kerstin Hedeby) och samtidigt i all sin utsökta stilisering frappant levande. I operans centrala roller uppträdde Ragnar Ulfung, Margareta Hallin (alternativt: Busk Margit Jonsson) och Erik Sædén (alt.: Anders Näslund). Den intensivt efterlängtade nypremiären på Mozarts ”Don Juan” — som ägde rum 29 september — blev däremot en bitter besvikelse. Om än grundligt genomarbetad stämde nämligen denna föreställning just som skådespel inte med musiken. Det föreföll som skulle regissören, Göran Gentele, i sin iver att skapa rörelse på scenen ha blivit lomhörd för Mozarts partitur, och något av samma självsvåld som kännetecknade regin kunde också spåras i Sven Erixsons här påfallande stillösa dekor. Men de smidigt agerande sångartisterna gav onekligen en viss kompensation för antydda missgrepp. Detta gäller framförallt om Ingvar Wixell, som gjorde en ypperlig insats i titelpartiet, och om Birgit Nordin som med mjukt behag gav en fint nyanserad framställning av Zerlinas roll. Inför höstens nästa premiär behövde man knappast göra några reservationer. Den nya föreställning av Verdis ”La Traviata” som presenterades 30 november visade sig vara en fullträff och ett lysande konstverk. Bengt Petersons regi präglades — med alla sina personliga modulationer — genomgående av äkta musikalisk sans och sensibilitet, och Sven Erik Skawonius dekorativa miljöskildring även vid fullt koloristiskt pådrag av en lika säker, lika sober känsla för stil och valörer. Lars af Malmborg höll som Verdidirigent kanske inte riktigt samma nivå men bidrog ändå rätt effektivt till det starka helhetsintrycket, och Margareta Hallin gjorde som Violetta sin till dags dato finaste rollprestation. Från Operans scen kan vidare, som en mera tillfällig remarkabel händelse, inregistreras ett italienskt gästspel den 14 maj. Det var i detta fall en hel ensemble som — med hovkapellets och svenska operakörens medverkan — framförde Puccinis ”Tosca” under ledning av Giuseppe Mo-relli. I de tre huvudrollerna uppträdde Marcella de Osma, Gian Giacomo Guelfi (Scarpia) och Angelo Rossi (Cavaradossi). — För övrigt gästspelade under året ett par av våra egna internationella artister: Birgit Nilsson, Aase Nordmo-Lövberg och Nicolai Gedda samt den amerikanska sopranen Dorothy Kirsten. Årets debutanter: Gunilla af Malmborg och Karl-Gustaf Jehrlander. Kungl. teaterns balettrepertoar utökades detta år med Birgit Cullbergs ”Kvinnan vid havet” (musik: Knudåge Riisager), ”Odyssevs” (musik: Einar Englund), och ”Eden” (musik: Hilding Rosenberg), Ivo Cramérs ”Riddar Blåskäggs mardröm” (musik: Harald Sæverud), Anthony Tudors ”Dark elegies” (till musik av Gustav Mahler) samt Björn Holmgrens ”Pastoral” (till musik av Lars-Erik Larsson). I november gästuppträdde några kvällar en geor-gisk danstrupp. Stora teatern i Göteborg presenterade i början av året den första scenversionen av Gösta Nystroems radioopera ”Herr Arnes penningar” i Soini Wallenius regi och med mycket suggestiv dekor av Rolf Alexanderson. Dirigent var Styrbjörn Lindedal, och de båda huvudrollerna kreerades av Ruth Jacobson och Björn Forsell. Den 23 mars premiäruppfördes under Carl Rune Larsons musikaliska ledning ”La Traviata” med Ruth Jacobson, Lars Billengren och Claes Jakobsson i de centrala rollerna. För regin svarade här — liksom senare vid nyinstuderingen i Stockholm — Bengt Peterson, för dekoren Rolf Alexanderson. I denna opera gästspelade sedermera Stina-Britta Melander några gånger som Violetta. Samtidigt med att Stora teatern gav några föreställningar av ”La Traviata” i Oslo gästade norska operan Göteborg med ett program som omfattade Puccinis buffaopera ”Gianni Schicchi” samt Ivo Cramérs baletter ”Bendrik och Årolilja” (musik: Gunnar Sönstevold) och ”Riddar Blåskäggs mardröm”. Den 6 oktober introducerade Stora teatern — först i Sverige — Benjamin Brittens Shakespeare-opera ”En midsommarnattsdröm”. Även i detta fall var det Stockholmsregissören Bengt Peterson som svarade för iscensättningen, och dekoren var signerad Stellan Mörner. Som solister i första planet framträdde Kirsten Schultz, dansk gäst (Tita-nia), Leif Stålberg (debutant i Oberons parti), Arne Wirén (gästspelande Botten), Evy Tibell och Lars Billengren, Berith Bohm och Claes Jakobsson som de stridiga kärleksparen, samt dansören Adam Darius (Puck). Under vårterminen utspelades på samma scen Sergej Prokofjevs ”Peter och vargen” som pantomim (koreografi: Eugen Gabay) samt Frank Loes-sers musical ”Lyckligaste killen” i regi av Jerome Eskow, dekor av Rolf Alexanderson och Harald Ryske gästdirigenten Jevgenij Mravinskij. 91