Ragnar Ulfung, Erik Sædén och Barbro Ericson vid premiären på ”Rucklarens väg” på Kungliga teatern. MUSIKÅRET Av KAJSA ROOTZÉN Musiklivet i Sverige har på senare år blivit i visst hänseende betydligt mera nutidsbe-tonat än förut. Praktiskt taget ända fram till 1950-talet nöjde sig våra konsertinstitutioner i regel med att endast glimtvis konfrontera publiken med aktuella strömningar och stilriktningar inom tonkonsten. Nu däremot ges denna orientering planmässigt och kontinuerligt, såväl offentligt som i radio, och ambitionen att dels gottgöra för tidigare försummelser, dels föra linjen vidare griper stadigt omkring sig. Det kan inte förnekas, att vissa äldre ton-sättargenerationer — exempelvis de svenska nationalromantikerna från 1910- och 1920-talen — därvid råkat bli undanträngda från spellistan, men denna kanske blott tillfälliga konsekvens torde under rådande förhållanden få anses oundviklig, och liknande har inträffat åtskilliga gånger förr i musikhistorien. Säkert är i varje fall att trots antydda inskränkningar eller utmönstringar har knappast någon epok på det musikaliska området haft en så vid och så fasetterad repertoar som just den innevarande. Ständigt utökad inte bara med nya moderna tonskapelser utan även med stilenligt restaurerade verk från långt tidigare skeden omspänner nämligen denna repertoar i stort inte mindre än åtta sekler. Sceniska tilldragelser På Kungl. teatern presenterades den 19 februari en ny iscensättning av Wagners ”Lohen-grin”, en iscensättning som i princip mycket bestämt anlagts efter de moderna riktlinjerna från Bayreuth men som i praktiken likväl verkade miss anpassad. Lars Runstens regi vittnade visserligen starkt nog om artistisk målmedvetenhet, men den dekorativa utstyrseln — signerad Tor Hörlin —-tedde sig med sin säregna stilblandning ytterst tvivelaktig. För de klart positiva intrycken hade man 90