En ny svensk flygplanstillverkare, a.-b. Malmö flygindustri, presenterade två typer av sportflygplan. Bilden visar ”Junior”, en tvåsitsig maskin med 75 hkr motor. Detta plan väckte stor uppmärksamhet även utomlands för sin avancerade konstruktion och sina goda flygegenskaper. och imponerande räckvidd. Toppfarten uppgavs till 800 km/tim., och den maximala räckvidden till 2 700 km. Förutsättningen för en civil produktion var emellertid, betonade Saab:s ledning, att företaget fick en beställning på typen från flygvapnet. Mot slutet av året fick också flygvapnet bemyndigande att beställa utveckling och tillverkning av en prototyp för att, under förutsättning att planet höll utlovade prestanda, låta seriebygga det för skolning av jetpiloter. Saab tillkännagav vidare under året att arbetet på ett tvåmotorigt trafikflygplan som ersättare för typen DC-3 avbrutits. Däremot engagerade sig Saab i utvecklingen av den nya typ av farkoster som kallats mefa — markeffekt-farkost, också kallad svävfärja eller luftkudde-farkost. Ett projekt, en mefa avsedd för marint bruk, presenterades och ett avtal med marinen om utveckling av typen kom till stånd. Flera, än mer avancerade versioner av över-Ijudsjaktplanet Draken presenterades också av Saab. Den mest avancerade av dessa versioner, J 35 F, var under utveckling för att kunna bära de amerikanska robotarna av Falcontyp, vilka det svenska försvaret lyckats få tillstånd att tillverka på licens i två typer, en som söker sig till målet med hjälp av den infraröda strålningen från dess värmekällor, d. v. s. motorer, och en som fångar in sitt mål med hjälp av radar. I början av september höll den brittiska flygindustrien sin årligen återkommande mässa på Farnboroughfältet, där man bl. a. visade en extremt pilvingad farkost, Handley Page 115, avsedd för prov med lågfartsegenskaper hos civila överljudsflygplan, och en rad nya robotvapen, bland dem luftvärnsprojektilen Blood-hound II, som blev föremål för en omfattande svensk beställning. Den mest uppmärksammade av årets flyguppvisningar blev emellertid inte Parismässans — där en amerikansk, fyrmotorig överljuds-bombare havererade efter en oförklarlig, avancerad manöver i låga moln — eller Farn-boroughutställningen, där överljudsjaktplan för-bandsvis dånade några meter över publikens huvuden, utan den sovjetryska militära uppvisningen över Tusjinoflygfältet utanför Moskva den 9 juli. En lång rad nya militärflygplan defilerade förbi bl. a. västmakternas flygexperter, och trots spartanska kommentarer från speakern och ett rigoröst förbud mot fotografering stod det snart klart för västerns utsända att det sovjetiska militärflyget inte stod t. ex. USA:s efter vad gäller nya typer av luftburna robotvapen. Ett flertal bombplan med toppfarter flera gånger ljudets defilerade förbi publikmassorna och jävade alla påståenden om Sovjets ensidiga inriktning på raketburna, obemannade förstörelsemedel. Den ryska uppvisningen vid Tusjino fick också militära konsekvenser i väster — bl. a. påskyndades USA:s arbete på superbombplanet B-70 Valkyrie. En ny svensk flygplantillverkare, Malmö flygindustri, presenterade i början av året två nya typer av lätta plan för militär sambandsflyg-ning och för sport- och resebruk, kallade Vipan och Junior. De mottogs med stort intresse, och deras avancerade konstruktioner resulterade bl. a. i att en tysk tillverkare försäkrade sig om licens för seriebygge av Junior. För det svenska inrikesflyget blev 1961 i första hand ett ”propagandaår” — nya flygplatser invigdes under festliga former i bl. a. Everöd utanför Kristianstad, Jönköping, Örnsköldsvik, Umeå och Skellefteå, och genom ett flitigt utnyttjande av rabattinstrumenten kunde nya skaror av resande svenskar lockas att välja flyget som transportmedel. Det totala antalet passagerare på Linjeflygs maskiner blev 369 403 — mot 213 991 år 1960. 130