RESNING BEVILJAD IHELANDERMÅLET Av redaktör OVE ERIKSSON Den s. k. Helanderaffären, ett av de rättsfall som i modern tid mest upptagit intresset hos svensk allmänhet, press och juridisk sakkunskap, är ännu — snart tio år efter de påstådda brottens begående — ej avslutad. Den 4 juli 1961 gav Högsta domstolen bifall till biskop Dick Helanders ansökan om resning i det mål, vari han dömts till avsättning från biskopsämbetet i Strängnäs stift. Högsta domstolens beslut var ej enhälligt. För bifall röstade justitieråden Karlgren, Erik Söderlund. Romanus och Digman, medan de tre yngre justitieråden Dennemark, Riben och Brunnberg röstade för avslag. Resningsärendet föredrogs liksom tidigare av hovrättsrådet Ivar Weidenhaijn. Någon gång på nyåret 1962 kommer alltså biskop Dick Helander åter att stå inför Svea hovrätt. Som åklagare har RÄ-ämbetet förordnat byråchefen i ämbetet B. E. Berndtsson, mera känd som stadsfiskal i Stockholm och åklagare i åtskilliga stora mål. Försvarare för biskop Helander är denna gång advokat Nils Malmström, Jönköping, sedan den tidigare försvarsadvokaten Hugo Lindberg, Stockholm, efter samråd med Helander avsagt sig uppdraget. I Högsta domstolens beslut om resning finns följande motivering: ”Vid övervägande av vad som förekommit i ärendet finner Högsta domstolen visserligen, att den föreliggande utredningen icke giver stöd för Helanders antaganden om brottsligt förfarande från myndighets sida eller bevisförvanskning eller andra brott av betydelse för målets utgång och att förty resning på sådan grund icke kan beviljas. Det material, som förebragts i resningsärendet och som i betydande utsträckning är att hänföra till nya omständigheter och bevis, är emellertid av osedvanligt stor omfattning och rör väsentligen centrala frågor i målet. Vad som förekommit nödvändiggör en omprövning av indicierna på nästan varje punkt. Under dessa förhållanden och med hänsyn till sakens beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att frå gan huruvida Helander förövat de brott, för vilka han dömts, ånyo prövas i målet.” Bakgrunden till detta omfattande mål — akterna uppgår till cirka 11 000 sidor — var biskopsvalet i Strängnäs stift 1952. Till innehavare av ämbetet utnämndes 12 december 1952 dåvarande professorn i praktisk teologi vid Uppsala universitet Dick Helander. Strax före utnämningen hade teol. lic. Eric Segelberg gjort polisanmälan att anonyma smädebrev förekommit i valkampanjen. Detta ledde till att landsfogden i Södermanlands län 19 augusti 1953 åtalade biskop Helander som misstänkt för att ha författat och skickat ut breven. Rådhusrätten i Uppsala dömde 22 december 1953 biskop Helander till avsättning från biskopsämbetet i Strängnäs för ärekränkning genom de anonyma breven. Helander fälldes på en bevisning som omfattade fingeravtryck på breven, en omfattande och omstridd filologisk undersökning samt manipulationer med vissa skrivmaskiner, som ansågs ha kommit till användning vid brevens författande. Domen överklagades hos Svea hovrätt, som den 14 april 1954 fastställde rådhusrättens dom om biskopens avsättning. Högsta domstolen avslog 12 november 1954 en ansökan från biskop Helander om prövning av målet, och därmed stod hovrättsdomen fast. En nådeansökan för Helander från 24 präster i stiftet avslogs av regeringen i konselj 10 december samma år. I sin nya resningsansökan till HD erinrar Helander om att han under hela rättegången bestritt att han gjort sig skyldig till de brott han dömts för. Han ansåg de slutsatser som dragits av indicierna mot honom i väsentliga avseenden oriktiga och vissa i utlåtanden lämnade uppgifter felaktiga. Dessutom gjorde biskop Helander gällande att nya omständigheter som kommit till styrker hans oskuld. Den 12 mars 1961 avstyrkte riksåklagarämbetet Helanders resningsansökan, vilket alltså ej inverkat på HD:s beslut att låta biskopen åter få sin sak prövad. 144