ARBETSMARKNADEN Av redaktör STEN NATT OCH DAG Under 1961 rådde arbetsfred och några öppna konflikter av betydelse förekom inte. Också på förhandlingsfronten rådde relativt lugn. Det mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO) våren 1960 ingångna tvååriga avtalet gällde nämligen för hela 1961. Även för större delen av den övriga arbetsmarknaden löpte tvååriga avtal, vilkas giltighetstid inte utgick förrän vid årsskiftet 1961/62. De enda större undantagen utgjordes av kommunalarbetareförbundets avtal med stadsförbundet, landstingen och landskommunernas förbund samt aktiebolaget Stockholms spårvägar, ävensom banktjänstemännen, poliserna, apoteksteknikerna och farmacevterna samt flygbolagens piloter. I samtliga fall träffades emellertid uppgörelser om nya avtal innan något av de många strejkhoten kommit till utlösning. En elakartad tvist uppstod vid det statliga varvet i Karlskrona, sedan varvet ombildats till statligt bolag och den nya styrelsen förelagt arbetare och tjänstemän förslag till avtal, vars allmänna bestämmelser innebar en anpassning till vad som gällde inom den privatägda industrien. Efter ett intensivt drivet medlings-arbete under ledning av landshövding Per Westling kunde emellertid uppgörelse i godo träffas dagarna före julafton. Det första allvarliga konflikthotet kom omedelbart efter nyår 1961 och gällde kommunalarbetarna. I sista konseljen före nyår hade regeringen tillsatt en kommission under ordförandeskap av landshövding Erik Westerlind, Stockholm, samt med lagman Åke von Schultz, Sundsvall, och rådman Härje Stenberg, Göteborg, som övriga medlemmar. Anledningen var, att förhandlingarna mellan stadsförbundet och landskommunernas förbund å ena sidan samt kommunalarbetareförbundet å den andra om gemensamma specialbestämmelser för kollektivanställda vid allmänna arbeten, industriella verk och trafikföretag strandat. Direkt berördes omkring 65 000 arbetare. Vidare fick kommissionen i uppdrag att medla mellan aktiebolaget Stockholms spårvägar och kommunalarbetareförbundet, där särskilt avtal förelåg. Den senare tvisten gällde löner och allmänna anställningsvillkor för c:a 6 000 anställda vid spårvägen i huvudstaden. Över hela detta fält rörde det sig om tvååriga avtal som ingåtts under 1959 och utlöpte vid årsskiftet 1960/61. I första omgången misslyckades emellertid kommissionen och den 7 januari varslade kommunalarbetareförbundet om strejk fr. o. m. 18 januari vid spårvägarna i Stockholm och Göteborg, för driftspersonalen vid kranarna i ett antal hamnar — däribland de största — samt vid gasverken i ett flertal större och medelstora städer. LO gav omedelbart sitt medgivande till aktionen. Inför konflikthotet förnyade kommissionen sina ansträngningar att medla fred. Uppgiften visade sig mycket svårlöst. Först sedan tre olika skriftliga medlingsförslag i tur och ordning förkastats lyckades kommissionen den 6 februari ena parterna om sitt fjärde förslag till förlikning. Kommunernas löneutgifter ökade genom det nya avtalet med 7,5 proc. Högsta lönehöjningen bland manliga kommunalarbetare fick de tid-avlönade med i genomsnitt 10,4 proc., medan kvinnorna erhöll 12 proc. Genomsnittliga ökningen för ackordsarbetarna blev 6,5 proc. För huvudstaden tillkom en särskild s. k. Stock-holmslön som höjde tidlönen med totalt 11 proc, för männen och med 13,8 proc, för kvinnorna. För spårvägspersonalen i Stockholm uppskattades lönehöjningarna till i genomsnitt 13 proc. Som konsekvens härav höjde spårvägen i Stockholm sin taxa så att grundbiljetten med fri övergång fr. o. m. 1 april 1961 kostade 70 öre mot tidigare 60. Vad de kommunala avtalen i övrigt beträffar kan nämnas, att landstingens centrala lönenämnd och kommunalarbetareförbundet den 11 april undertecknade nytt avtal för 28 000 anställda vid landstingens sjukhus och inrättningar. Därvid fick 18 000 kvinnliga anställda förbättrade lönegradsplaceringar eller befordringsmöjlig-heter. Flertalet kvinnliga anställda flyttades sålunda upp en eller två lönegrader, vilket medförde lönehöjningar om 5,5 resp. 11 proc., och de fick dessutom en generell lönehöjning om 5 proc., vilken tillkom alla som berörts av det nya avtalet. Som exempel kan nämnas, att slutlönen för sjukvårdsbiträden höjdes med 16 proc. Den träffade uppgörelsen blev sedan normerande för liknande avtal mellan stadsförbundet och 16 000 sjukhusanställda inom dess område liksom för avtalen med 4 000 inom landskommunernas förbund samt för c:a 2 000 anställda vid privata sjukhus och vårdinstitutioner. Den 7 april lyckades förlikningsman Stig 10 145