Brittiske ministern Edward Heath hälsades välkommen av Industriförbundets direktör Iveroth, handelsminister Lange och statsminister Erlander när han den 1 december talade om europiska integrationsfrågor. SVERIGE, NORDEN, EFTA OCH EEC Av redaktör AXEL WALDEMARSON Den handelspolitiska utvecklingen präglades under 1961 av både dramatiska och vittomfattande avgöranden. Med överraskande kraft, främst från Storbritanniens sida, aktiverades ansträngningarna att slå en bro mellan Efta och EEC. Storbritannien och Danmark begärde förhandlingar om fullt medlemskap i den gemensamma marknaden och kom före årets slut i förhandlingsposition i Bryssel. I mitten av december hemställde de tre neutrala Efta-länderna, Sverige, Schweiz och Österrike, i samtidiga men icke likalydande framställningar om förhandlingar för anknytning till De sex. Sverige uttalade en önskan om associering, som emellertid till formerna icke fick hindra fortsatt neutral utrikespolitik. Portugal bestämde sig även för kontakt med De sex, medan Norge ännu vid årets slut inte formellt fattat ståndpunkt. Någon månad in på 1962 kan man emellertid räkna med dess ansökan om fullt medlemskap. Finland, som den 1 juli 1961 associerats med Efta i ett nytt frihandelsom-råde Efta/Efa, iakttog sin avvaktande hållning. Som bekant var Eftas målsättning att få till stånd förhandlingar med EEC om en gemensam västeuropeisk marknad, omfattande 300 miljoner människor. Det skulle därför kunna synas, som om frihandelsområdets tillkomst snabbt lett till resultat. Tanken var emellertid, att De sjus förhandlingar med De sex skulle föras multilateralt. Under våren skisserades en svensk plan till lösning, byggd på lågtullinjen. Den aktualiserades aldrig, lika litet som den svenska tanken på en associering mellan de två europeiska marknadsområdena. Den enda framkomliga vägen blev den som EEC ständigt hållit fast vid: antingen en ansökning om fullt medlemskap enligt artikel 237 i Romavtalet eller 162