om associering efter artikel 238. Eftaländerna fick finna sig i EEC:s spelregler. Å andra sidan har Storbritannien gång på gång förklarat sig solidariskt med övriga Eftaländer. Ett in träde i EEC skall inte ske förrän de sex övriga fått godtagbar lösning. Finland medräknas inte, eftersom landet ej tillhör Efta utan ett särskilt frihandelsområde. USA stöder EEC De första broslagningskontaktema skedde på tjänstemannaplanet. Efter mötet mellan Aden-auer och Macmillan i Bonn i augusti 1960 togs sådana brittisk-tyska kontakter för att undersöka möjligheterna att förhindra handelspolitisk splittring i Europa. De utvidgades efter hand till andra EEC-stater. Övriga Eftaländer hölls underrättade om utvecklingen. Avgörande för Storbritanniens aktivitet var främst den brittiska industriens läge, EEC:s dynamiska utveckling samt USA:s stöd åt De sex. För den brittiska regeringen gällde det att öka takten i den industriella tillväxten och främja det brittiska näringslivets konkurrenskraft. Bland möjliga medel var ett intimt samarbete med den snabbt expanderande sexstatsgruppen eller kraftiga uni-laterala tullsänkningar. Ä andra sidan hade Storbritannien samväldesländerna och deras preferenser att ta hänsyn till liksom Eftaanslut-ningen. Redan i början av januari, före president Kennedys officiella tillträde, signalerades amerikanskt stöd åt EEC liksom USA:s intresse av Storbritanniens inträde i EEC. I slutet av februari gav biträdande utrikesminister Edward Heath i ett tal inför den västeuropiska unionens ministerrråd i Paris en första antydning om brittiskt förhandlingsintresse och kompromissvilja. I början av mars informerade den brittiske ambassadören i Stockholm, sir John Coulson, regeringen om kontakterna med sex-statsländerna på tjänstemannaplanet samt om Heaths tal. Det senare innehöll ett väsentligt medgivande. Om De sex kunde tillmötesgå svårigheterna med samväldet och det inhemska jordbruket, skulle Storbritannien vara villigt att överväga ett system baserat på en gemensam eller harmoniserad tulltariff på råvaror och fabriksvaror som importeras från andra länder än De sju och samväldet. Sverige avvaktar Från svensk sida ställde man sig till en början uppenbarligen skeptisk till tanken på att situationen för Eftas vidkommande snabbt skulle förändras. Denna inställning präglade inte bara regeringen utan i detta skede även oppositionens främsta talesmän i marknadspolitiska frågor. Från svensk sida framstod främst ett stöd åt Finlands ansträngningar att uppnå associering som angeläget. Den 15 februari sammanträdde Eftas ministerråd i Genève. Då tidigarelades frihandels-områdets nästa tullsänkning till halvårsskiftet, varigenom paritet med EEC skulle uppnås. Full enighet uppnåddes också om formerna för Fin lands anknytning; flera Eftaländer betonade att den icke fick bli sådan, att en broslagning till EEC försvårades. Den tekniska lösningen innebar en associering i ett särskilt frihandelsområde — med fristående ministerråd, för att ta ett exempel — som stadfästes i en särskild konvention och där uppsägningsrätten blev individuell. Den 1 juli kunde Finlands anknytning träda i kraft. I kommunikén från Eftarådets möte i Geneve välkomnades kontakterna med Storbritannien och länderna inom EEC i ”syfte att undersöka grundvalen för framtida underhandlingar mellan alla de intresserade länderna”. Möte Kennedy—Macmillan Under de långa överläggningarna i början av april mellan president Kennedy och Macmillan tilldrog sig marknadspolitiken speciellt intresse. Enligt vissa uppgifter gav den brittiske premierministern försäkringar om att England skulle fortsätta att närma sig den gemensamma marknaden, Kennedy lovade å sin sida att USA skulle göra vad det kunde — speciellt vad Frankrike beträffade — för att underlätta en anslutning till EEC. USA var berett att ta de risker för den egna handelspositionen som en gemensam marknad för Europa medförde. Det vägde lättare än vådorna av en hårdnad handelspolitisk splittring inom Nato, som kunde sprida sig till det politiska planet. Andra informationer tydde på att uppgifter om att Stor 163