servativa brittiska regeringens tillkännagivande att Storbritannien önskade inleda förhandlingar om medlemskap i EEC. Av politiska skäl mottogs det brittiska beslutet med stor entusiasm i Washington, medan applåderna var mindre påtagliga i vissa samväldesländer, t. ex. Nya Zeeland, och väl även i Eftastaterna. Britterna hade dock före sitt ställningstagande konfererat med samväldes- och Eftaländerna, som också fått försäkringar att Storbritannien skulle göra allt för att tillvarataga deras intressen. Sedan man på EEC-håll välkomnat den brittiska ansökan påbörjades överläggningar under hösten. Någon större fart på dessa blev det dock knappast före årsskiftet, vilket emellertid främst bottnade i att EEC-staterna vid denna tid var strängt engagerade av sina egna jordbruksförhandlingar. Av Eftaländerna följde Danmark omedelbart Storbritanniens exempel att begära förhandlingar om medlemskap i EEC, medan de neutrala Eftastaterna — Sverige, Schweiz och Österrike — väntade till den 15 december med att lämna in ansökningar om förhandlingar rörande en s. k. ekonomisk associering med gemensamma marknaden. Finland, som blivit associerad medlem av Efta från den 1 juli 1961, ansåg sig å andra sidan av hänsyn till förhållandet till Sovjet inte böra inlägga någon förhandlings-ansökan. Vad gäller Eftasamarbetet i övrigt kan nämnas, att medlemsländerna från den 1 juli 1961 sänkte sina inbördes tullar med ytterligare 10 procent till 70 procent av bastullarna samt i november fattade beslut om en fram-flyttning av nästa 10-procentiga tullsänkning från den 1 juli 1963 till den 1 mars 1962. Internationella valutafonden utlånade under 1961 mer pengar än någonsin tidigare i sin historia. Sammanlagt under året ställde den inte mindre än 2,5 miljarder dollar till förfogande i valutakrediter till medlemsländerna. Huvudparten — 1,5 miljarder — föll på Storbritannien såsom hjälp inför en hotande sterlingkris (jfr nedan). 1 december fattade medlemsländerna i Valutafonden ett principbeslut om att öka fondens resurser med ej mindre än 6 miljarder dollar. Beslutet, för vilket fondens svenske chef dr Per Jacobsson gått i bräschen, ansågs vara ett viktigt led i strävandena att skapa stabilitet på de internationella valutamarknaderna. Sammanlagt var det tio industriländer, som utfäste sig att ställa de 6 miljarderna till förfogande, bland dem Sverige, vars bidrag skulle uppgå till 100 miljoner dollar. OEEC:s efterföljare, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, i vilken förutom de förutvarande OEEC-länderna även USA och Kanada är medlemmar, trädde i verksamhet under hösten. Vid OECD:s första ministermöte i november uppställdes som kollektivt mål en 50-procentig ökning av medlemsländernas sammanlagda nationalprodukt under 1960-talet (motsvarande en drygt fyraprocentig årlig tillväxttakt). GATT sammanträdde vid två sessioner (i maj och november/december) som ett led i dess allmänna tullkonferens som inleddes i september 1960. Några mera anmärkningsvärda resultat blev dock inte rapporterade före årsskiftet. Medlemmarna i det latinamerikanska frihandelsområdet föreslog en första sänkning av vissa tullar vid årsskiftet. De ledande industriländerna Kennedy hade under sin valkampanj utlovat krafttag för att stödja den amerikanska ekonomien. I sitt första budskap såsom nyvald president till den amerikanska kongressen (State of the Union Message den 30 januari 1961) annonserade han också en rad åtgärder som syftade både till att snabbt hjälpa upp den amerikanska konjunkturen ur den ”recessionens vågdal”, som man på demokratiskt håll ansåg att den hamnat i, och att stärka det amerikanska näringslivets expansionskraft på längre sikt. Åtgärderna, vilka skulle vidtagas utan dröjsmål, omfattade bl. a. en förbättring av arbetslöshetsunderstöden, en höjning av minimilönerna, ökat federalt stöd åt bostadsbyggandet, en utbyggnad av programmet för tillvaratagandet av naturtillgångar och skattelindringar vid vissa investeringar. Programmet förutsågs förstås komma att medföra en hel del federala utgiftsökningar, något som Eisenhowerregimen ganska hårdnackat sökt motsätta sig. Vad som emellertid i praktiken främst kom att bidra till en viss federal utgiftsexpansion under årets lopp blev emellertid ökade utlägg för försvaret, motiverade av den allmänna skärpningen av det internationella politiska läget. Vad gäller speciellt betalningsbalansproblemet inriktade sig Kennedyadministrationen framför allt på att förmå länder som på senare år kunnat öka sina valutareserver, såsom Västtyskland, Italien och Japan, att åta sig en större andel av ansvaret för västerns försvar och hjälp till underutvecklade länder. Däremot förklarade Kennedy på ett tidigt stadium, att han inte 196