syftade såväl till att avhjälpa de akuta svårigheterna som att skapa en grundval för en långsiktig förbättring. Programmet omfattade sålunda en chockartad höjning av diskontot från 5 till 7 procent, en uppfordran till bankerna att göra ytterligare insättningar i Bank of England och reducera sina personliga lån, befogenhet åt regeringen att i konjunkturpolitiskt syfte höja omsättningsbeskattningen, en lönepaus för i första hand anställda i allmän tjänst och åtgärder för att minska de brittiska militärutgifterna utomlands. I anslutning till framläggandet av detta program beviljade Internationella valutafonden Storbritannien ett lån å motvärdet till 2 miljarder dollar varav Storbritannien omedelbart drog 1,5 miljarder i nio olika valutor (bland dem även svenska kronor). De drastiska åtgärderna i förening med Valutafondens stora kredit fick såtillvida åsyftad verkan som de snabbt återställde förtroendet för pundet och förbättrade betalningsläget. Som man kunde vänta ledde de emellertid även till en nedgång i den redan tidigare stagnerande industriproduktionen (index påverkades under hösten emellertid också av strejker inom stål- och bilindustrierna, vilket försvårar en jämförelse med utvecklingen under tidigare perioder) och en dämpning av konsumtionsbenägenheten. Den privata investeringsverksamheten synes å andra sidan ha blivit relativt opåverkad under 1961 av stabiliseringsprogram-met. I genomsnitt för 1961 beräknas den preliminärt ha legat på en 10 procent högre nivå än under 1960. Slutresultatet av utrikeshandeln blev att såväl export (inkl, reexport) som import steg med 3 å 4 procent (cirka 145 milj, pund). Exportstegringen, som i hög grad hänförde sig till de kontinentaleuropeiska länderna, inföll redan under första kvartalet. Preliminära beräkningar tyder på att den brittiska bruttonationalprodukten stigit med ett par procent mellan 1960 och 1961. Lönestegringen uppgick från oktober 1960 till oktober 1961 till 5,6 procent. Mycket stora lönekrav och kraftig opposition mot lönepausen framkom emellertid mot slutet av året. I Västtyskland fortsatte den högkonjunktur som landet befunnit sig i under åtminstone de fem senaste åren. Såsom antytts löpte dock utvecklingen in i lugnare banor än tidigare. Anledningen härtill var främst brist på arbetskraft och en viss nedgång i produktiviteten. Den den 6 mars företagna uppskrivningen av D-marken och en särskilt därefter inträdande stark minskning i inströmningen av guld och valutor (jfr nedan) verkade även dämpande på konjunkturen. Den västtyska bruttonationalprodukten beräknas preliminärt ha ökat med 5,5 procent i fasta priser (i löpande priser uppgick ökningen till 10 procent till 310 miljarder D-mark), medan ökningen föregående år varit så stor som 8 volymprocent. Särskilt stor var ökningen för anläggningsinvesteringar och bostadsbyggande, men även den offentliga verksamheten och konsumtionen steg betydligt. Det tyska exportvärdet gick upp med 6,3 procent (till 51 miljarder D-mark) mot 15,1 procent föregående år. Exportökningen blev särskilt stor i förhållande till övriga EEC-länder, medan exporten till USA och Afrika gick något tillbaka. Importökningen stannade som en följd av revalveringen vid 3,5 procent (till 44,2 miljarder) mot 19,3 procent mellan 1959 och 1960. Betydande importökningar förekom från Frankrike, Italien, Österrike och Sverige. Trots att handelsbalansen slutade med ett överskott om 6 miljarder D-mark (mot 5,2 miljarder 1960) sjönk den tyska centralbankens valutareserv med 3,5 miljarder D-mark mot att föregående år ha stigit med 8 miljarder D-mark. Anledningen till nedgången var både en starkt negativ tjänstebalans (större utgifter av tyska turister i utlandet etc.) och omfattande export av lång- och kortfristigt kapital (bl. a. återbetalningar på äldre lån från USA och Storbritannien). Den genomsnittliga arbetslösheten sjönk från 1,2 procent till 0,7 procent. Ett annat uttryck för det strama läget på arbetsmarknaden är att trots att antalet sysselsatta steg med 0,5 milj, fanns det mot slutet av året 5 å 6 lediga platser per arbetslös. Inkomststegringen beräknas preliminärt ha uppgått till 11 procent (mot 9 procent föregående år), samtidigt som prisstegringarna i konsumentledet kunde begränsas till 3,1 procent. Under senare år har det franska näringslivet kunnat uppvisa en mycket gynnsam utveckling. Denna synes i stort sett ha fortgått obruten under 1961, trots en med tullavvecklingarna ökad konkurrens från övriga EEC-länder och fortsatta oroligheter i Algeriet. Industriproduktionen beräknas sålunda preliminärt ha stigit med 6 å 7 procent, vartill en livlig efterfrågan såväl från hemmamarknaden, där lönerna steg med c:a 9 procent, som utlandsmarknaderna bidrog. Bland industrierna expanderade i Frankrike, liksom på så många andra håll, särskilt verkstadsindustrien (bilproduktionen minskade dock från 1 263 000 fordon till 1 112 000). Nämnas kan även att oljeproduktionen steg från 11,5 miljoner för 1960 till 19 miljoner ton, varav Sahara bidrog med 16 miljoner ton. 198