terareämbetet och för FN — i att låta denna process gå för långt. Han visste att frågan om krig eller fred i sista instans alltid berodde på stormakterna och han sökte alltid arbeta i samförstånd med dem. Han fann manövreringsrum genom sina tolkningar av vaga resolutioner och försökte alltid hålla dem på säker juridisk grund genom att avge deklarationer om sina befogenheter enligt stadgan — eller om tidigare beslut och egna uttalanden som stått oemotsagda. De åtgärder, inte minst i samband med Kongooperationen, som den sista tiden väckte kritik på skilda håll, var i de flesta fall inte resultatet av hans egna personliga val utan av FN-organens oförmåga att träffa klara beslut i svåra och farliga situationer. Han handlade med öppna ögon och var hela tiden fullt beredd att ta de personliga risker, som ett ingripande kunde medföra, om detta enligt hans åsikt hjälpte världsorganisationen. Huvudlinjen var alltid, som Hammarskjöld underströk i sitt lysande Oxfordtal i maj, att generalsekreteraren handlade på grundval av sitt internationella ansvar och inte i någon stats eller statsgrupps intresse. Han kompromis-sade aldrig i fråga om de höga krav han ställde på sitt höga ämbete. Den enorma skärpning av den allmänna FN-krisen, som katastrofen i Ndola den 17 september medförde, var ett mått inte bara på Dag Hammarskjölds personliga kaliber utan också på den makt, som han och historien tillsammans gett generalsekreterareämbetet. Världen skakade vid budskapet och FN-högkvarte-ret var epicentrum. Nattsvarta profetior om organisationens framtid kom från alla läger. Hur mycket av FN dog med Dag Hammarskjöld? var den fråga som diplomaterna oavbrutet ställde. Den mera djupgående FN-krisen löstes inte under 1961 och kommer inte att kunna lösas under överskådlig tid. Men den omedelbara successionskris, som Hammarskjölds bortgång framkallade, fick efter drygt sex veckors intensiva förhandlingar och manövreringar åtminstone en temporär lösning. Ryssarna återupprepade givetvis sina krav på en ”trojka”. Hammarskjölds försvar av sitt ämbete och sin ämbetsutövning i en serie tal till generalförsamlingen hade dock gjort ett mycket djupt intryck genom sin oaffekterade uttrycksfullhet och sin lidelsefria logik. Han lyckades övertyga majoriteten av de icke kommunistiska staterna om att generalsekreterareämbetets integritet måste skyddas. Sovjetrepresentanterna märkte snart att de saknade stöd för sina krav, inte minst bland den stora gruppen ”neutralistiska” afro- U Thant, FN:s generalsekreterare till april 1963. asiatiska stater, som betydde så mycket för Hammarskjölds position det sista året. Ryssarna försökte med ett flertal olika kompromissversioner av ”trojkan” men tvingades till slut ge upp. Burmesen U Thant valdes enhälligt av de 103 medlemsstaterna till ”fungerande generalsekreterare” fram till april 1963, den tid då Hammarskjölds andra femårsperiod skulle ha utlöpt. Den enda eftergift västmakterna gjorde var att han före sitt val måste lova att utnämna ett ”kabinett” som främsta rådgivare. Detta fick dock ingen som helst vetorätt, som ryssarna först krävt, och U Thant själv fick generalsekreterarens alla befogenheter. På längre sikt är dock inte heller successions-krisen i FN löst. Ryssarna ämnar otvivelaktigt återupprepa sitt ”trojka”-krav när frågan om en ny ordinarie generalsekreterare kommer upp under generalförsamlingen på hösten 1962. Troligen kommer det att avvisas. Men det är lika troligt att det blir omöjligt att finna en man, som alla stormakterna kan komma överens om. Det är i detta sammanhang intressant att notera, att Hammarskjöld på ett mycket tidigt stadium av de begynnande ryska attackerna var klar över krisens djup — och att han förutsåg möjligheterna av att stanna, med eller utan Sovjets formella medgivande, om de många mindre och nya stater, för vilka Förenta nationerna utgör det främsta stödet, begärde detta. 233