enmansbefattning. Hammarskjöld var på slutet fullt medveten om att utvecklingen — som han själv erkänt att han påskyndat — totalt höll på att krossa generalsekreteraren och dessutom utsätta honom för farliga politiska risker. Kongokonflikten förvärrades ytterligare när Lumumba mördades av sina politiska rivaler. Katangas separatism och det mer eller mindre öppna stöd, som belgiska och andra finansintressen gavTshombe, var mot hösten 1961 fortfarande ett av de besvärligaste problemen för FN i Kongo. Det komplicerades av att vad FN ansåg vara framtvingade militär åtgärder för att avvärja ett inbördeskrig i Kongo — eller rent självförsvar mot legoknektsledda katan-gesiska anfall mot FN-styrkorna — blev föremål för starka principiella betänkligheter varvid man t. o. m. ifrågasatte det uppriktiga syftet med världsorganisationens operation i Kongo. En av europeiska finansintressen i Katanga skickligt ledd ”psykologisk krigföring” bidrog till att inte minst i Belgien och England skapa en stark skepsis mot FN-intervcntionen. Den från timme till timme oförutsägbara ”politiska utvecklingen” i Kongo komplicerade dessutom hela tiden en redan osannolikt komplicerad operation och generalsekreteraren hade ibland svårigheter att hålla den under full kontroll. Han hade sista halvåret en afroasiatiskt dominerad rådgivande Kongokommitté som ”stöt-dämpare” mot alla anklagelser för ”vit domi-nering” av interventionen. Han bemötte oupphörligt attacker, än från USA, än från Sovjet, alltid från Belgien, och lyckades ibland modifiera positioner utan att till synes göra några eftergifter. Ibland tänjde han otvivelaktigt ”underförstådda mandat” från FN:s huvudorgan på ett sätt som i hög grad dramatiserade hans position, inte bara som ett instrument för säkerhetsrådet, utan också som en på själva FN:s vägnar direkt intresserad part i målet. Det är möjligt att han i det sammanhanget kunde tappa kontakten en smula med medlemsstaternas regeringar. Hammarskjöld ansåg ibland att de misstag, som hade gjorts i Kongo, mera gällde verkställandet av en politik på platsen än formuleringen av denna politik. Men han tog alltid själv fulla ansvaret. Han hade inte yttrat ett kritiskt ord offentligt mot den i mitten på september plötsligt aktiverade FN-operationen i Katanga när han flög ned dit på sin sista resa till Afrika för att få ett slut på striderna och en uppgörelse med Tshombe. Hammarskjölds under Kongooperationen alltmera utsatta position försvårades ytterligare av att han utsattes för allt kraftigare ryska stormangrepp. Lumumbas död gav Moskva anledning till en definitiv brytning med FN-chefen. Krusjtjev höll honom personligen ansvarig för mordet och tvekade inte att kalla honom en ”medbrottsling”. Han använde sedan Hammarskjöld som ett instrument för att söka paralysera och misskreditera Förenta nationerna. FN-chefen var inte neutral utan måste ersättas av en ”trojka”, ett vetobeväpnat triumvirat representerande västern, östern och de alliansfria nationerna. Ryssarna förklarade också att generalsekreteraren hade överskridit sina befogenheter, att han i Kongo och på många andra ställen, där FN under hans ledning ingripit för att förebygga eller stoppa en farlig utveckling, hade visat sig vara ”partisk”. Inga medel skyddes från sovjetiskt håll, inga invektiv sparades för att ta heder och ära av Dag Hammarskjöld. Generalsekreteraren själv var fullt medveten om att även om Kongooperationerna fört FN-krisen till en spets, så gick den betydligt djupare än hans egen person eller hans sätt att sköta sitt ämbete. Krisen hade, som han framhöll i sin sista årsrapport och politiska testamente till generalförsamlingen, sin rot i konflikten mellan två helt skilda uppfattningar om FN:s egentliga funktion. En del såg FN som ett statiskt konferensmaskineri för att upprätthålla en ”fredlig samexistens”, betjänat av ett sekretariat som representerade olika intressen och ideologier. Detta är den ryska uppfattningen om hur världsorganisationen borde se ut — en maktlös debattklubb. Den andra uppfattningen, som Hammarskjöld så modigt och energiskt förfäktade, ser FN främst som ett ”dynamiskt instrument för regeringarna” genom vilket de inte bara kunde söka förlikning utan också borde försöka utveckla former för ingripanden i syfte att förebygga konflikter och lösa dem när de hade uppstått. Denna uppfattning siktar mot ständigt ökat internationellt samarbete genom ett sekretariat vars enda lojalitet är den mot Förenta nationerna. Det finns åtskilliga som anser att Hammarskjöld under sina sista år som generalsekreterare alltför kraftigt vidgade ramen för sitt ämbete, att han var för självrådig och gick för långt i sina ”tolkningar” av mandaten när generalförsamlingen eller säkerhetsrådet sköt över frågor till honom utan preciserade instruktioner. Bara faktum att de så ofta gjorde detta tvingade dock generalsekreteraren att bli betydligt mindre ”stillsam” än vad man väntade av den ”stillsamma” diplomatiens förespråkare. Tendensen att ”låta Dag ta hand om saken” betydde att han måste leva farligt. Men Hammarskjöld var en politisk realist och han var fullt medveten om risken — både för generalsekre 232