löpande band. Det blev förlust mot Danmark med 0—6, samma resultat mot England och Schweiz och i stället för den normala storsegern mot Spanien blev det bara 5—1. Mot Norge blev det 4—2 och en uppryckning mot svaga Tyskland, Libanon och Finland med 6—0 men mot Frankrike 0—6. Efter 6—0 mot Irland blev det 1—5 mot Italien, 2—4 mot Island och 0—6 mot Holland. Slutmatchen mot Belgien gav 6—0 och en placering som åttonde nation i sluttabellen. England krossade allt motstånd och det var först när slutsegern tycktes vara ofrånkomlig hemmalaget tappade poäng. Det lag som satte färg på turneringen var emellertid Danmark, som i vanliga fall brukar hålla till i mittenregionen men vars unga oförvägna manskap denna gång ställde alla tips på huvudet och presterade att splittra den sedvanliga topptrion. Ordningsföljden blev: England 87, Frankrike 82, Danmark 78, Italien 71, Norge 70, Schweiz 68, Island 67, Sverige 60, Egypten 49, Tyskland 49, Holland 47, Irland 45, Spanien 42, Belgien 40, Libanon 31 och Finland 26. I det segrande laget spelade Konstam—Rod-rigue—Rose—Gardener—Truscott—Priday. Det svenska damlaget rehabiliterade sig strålande efter misslyckandet i föregående EM-turnering, då det blev en bottenplacering. I första matchen, som gick mot Norge, blev det 6—0 och lika fint gick det mot Finland. Mot Egypten, damsegrare i olympiaden 1960, blev det 2—4 och 0—6 mot favoritlaget England men Holland klarades med 6—0 och likaså svåra Irland. Mot jumbolaget Island blev det visserligen inte mer än 4—2 men mot Frankrike, andrahandsfavorit, blev det rejäla 6—0 och samma siffror mot Belgien. Före slutmatchen hade svenskorna ännu en chans till guld och kunde omöjligen komma sämre än på silverplats. När engelskorna vann sin uppgörelse, spelade det ingen roll för slutplaceringen att matchen mot Tyskland resulterade i 0—6. Sluttabellen i damernas tävling blev: England 57, Sverige 48, Irland 44, Frankrike 43, Egypten 37, Belgien 36, Tyskland 35, Norge 30, Holland 30, Finland 22 och Island 14. De som ordnade dubbelseger åt England var Durran—Gordon—Hiron—Juan—Markus —Shanahan. Vart fjärde år möts de fem nordiska länderna till en turnering om nordiska mästerskapet och under mellanåren möts man (här deltar inte Island) i landskamper med ett herr- och ett damlag från varje nation. Under 1961 spelades tredje och sista omgången i denna serie, som för svenskt vidkommande blev allt annat än smickrande. Till de tidigare dubbla nederlagen mot Finland och Norge fogades en dubbelförlust mot Danmark. I herrmatchen möttes de båda ländernas EM-lag och slutsiffrorna efter de 96 spelen visade 110—95 i dansk favör. Även i dammatchen representerade det svenska EM-laget (utan Werner—Segander) som förlorade med 76—91. Slutresultatet blev att Danmark segrade med maximala 6 före Finland 4, Norge 2 och Sverige 0. I damernas serie fick kvoten avgöra. Ordningsföljden blev Norge, Danmark, Finland, alla på 4 poäng, och Sverige även här sist på 0. Den första mästerskapstävling som avgjordes under året var damernas partävling. Vid finalen i Stockholm 4—5 februari segrade Norrköpings-paret Gunborg Silborn och Britt Blom före Möller—Voss Schrader, Stockholm, och Lindholm—Järpner, Göteborg. Närmast i tur stod finalen i svenska mästerskapet för lag, som spelades i Örebro 24—26 februari. Av de åtta finallagen lyckades stockholmarna Jan Wohlin—Pär Lundell— Claes Landin—Anders Nyländer—Einar Werner—Britta Werner bäst med 9 poäng och något bättre kvot än det andra Stockholmslaget, Anulf—Lilliehöök — Christensson — Zackrisson —Karlgren—Molin, som också stannade på 9 poäng. På tredje plats med 8 poäng kom Göte-borgslaget (och mästare såväl 1959 som 1960) A. Larsson—G. Larsson—Peterson—Ekberg— Hansson—Hjertonsson. 8 178 spelare ställde upp i tävlingen om svenska mästerskapet för par. Av dessa fick 62 par delta i finalen i Stockholm 13—14 maj. Mästare blev stockholmarna Ebbe Christensson och Lars Zackrisson. På andra plats kom Paulsson—Weström, Malmberget, och som trea makarna Blomén, Vetlanda. Årets sista SM-tävling avslutades i Stockholm 11—12 november och gällde mixed par. Här visade sig makarna Lillemor och Tom Wennberg, Göteborg, vara värst. På andra plats kom Kippel-—Wahlgren, Lund, och som trea ännu ett Göteborgspar, Järpner—Brantell. Bortsett från de blygsamma internationella framgångarna har 1961 varit ett gott bridgeår. Toppen är inte vad den har varit men i gengäld är det en oerhörd bredd närmast toppen. Intresset för bridgen som intellektuell inomhus-sport ökar alltmer. Visserligen har man kunnat notera en vikande tendens vad specialklubbarnas numerär beträffar men mot detta står kor-porationsklubbarnas frammarsch. Industrier, institutioner och företag av alla de slag har egna bridgeklubbar och mängder av idrottsföreningar har sina särskilda bridgesektioner. 264