ägna sig åt författarskap och litteraturhistorisk forskning. På dessa områden var han verksam in i det sista och höll vid sin död bl. a. på med en ny Tegnérupplaga. Han invaldes 1922 i Svenska akademien och var från 1929 till 1950 medlem av dess Nobelkommitté. Redan vid sekelskiftet, under gymnasietiden i Kristianstad, inleddes Fredrik Bööks kontakt med Svenska Dagbladet, och fast knuten till tidningen blev han i december 1907, då han i verkligheten blev den året förut bortgångne Oscar Levertins efterträdare. Därmed inleddes ett medarbetarskap som med ett avbrott för åren 1916—1921 räckte i nära femtio år. Om denna hans verksamhet i Svenska Dagbladet skrev dr Ivar Anderson, tidningens förutvarande huvudredaktör, vid budet om Fredrik Bööks död bl. a.: ”Böök var som kritiker i mångt och mycket olik Levertin men gemensamt för båda var de stora perspektiven, utblickarna över kulturlivets olika avsnitt, intresset för den moderna utländska litteraturen och för strömningarna i det internationella kulturlivet. Men Böök var, till skillnad från Levertin, polemiker, en stridsman med stark övertygelse och djärv gåpåar-anda. En recension av Böök kunde återspegla en livlig upptäckarglädje, när han funnit en författare som syntes innebära ett löfte. Den kunde vara grymt ironisk, när det gällde författare som inte hållit vad de lovat eller släppt ut ett halvfärdigt arbete. Strängt objektiv var hans kritik inte. Ibland var han orättvis, alltför snabb och kategorisk i sina omdömen, och i stridens hetta fällde han stundom överord såsom under Strindbergsfejden 1910—1911. Är 1923 blev han chef för tidningens kulturella avdelning och det var ett slag även fråga om att han skulle bli dess huvudredaktör. Det var då han lämnade sin professur för att helt kunna ägna sig åt tidningsarbete i Stockholm. Han fann dock snart att han inte passade för organisations- och byråarbete.” Under 1930-talet blev Bööks förhållande till Svenska Dagbladet kyligare. Det sammanhängde med att han i sina reportageartiklar från Tyskland och Österrike anlagt en enligt mångas mening alltför tolerant och förstående syn på nationalsocialismen. Bööks tro på Tyskland och hans beundran för den tyska kulturen kan delvis förklara hans inställning men icke försvara den felbedömning han gjorde av Hitlers politiska och kulturella syften. I några minnesord i Svenska Dagbladet skrev Svenska akademiens ständige sekreterare dr Anders Österling bl. a.: ”Fredrik Bööks långa livsgärning som humanist, litteraturforskare och dagskritiker har satt djupa spår i det svenska kulturmedvetandet. Hans idérika författarskap omspände publicistik, essayer, reseskildringar, och på alla fält gjorde han sig gällande med samma överlägsna kraft och briljans. Framför allt blev det honom förunnat att slag i slag genomföra en rad av utomordentligt krävande biografiska uppgifter, Stagnelius, Tegnér, Heidenstam, och denna klassiska linje ämnade han fortsätta med Viktor Rydberg, det verk som närmast sysselsatte honom de sista åren.” Fritiof Domö Förre landshövdingen i Skaraborgs län, förutvarande statsrådet och högerledaren Fritiof Domö avled hastigt på eftermiddagen den 23 november, drabbad av hjärtattack under en jakt. Han var vid sin bortgång 72 år gammal. Tillsammans med några vänner hade han vid middagstiden gått ut på jakt. När jaktsällskapet vid 16-tiden skulle återvända kom landshövdingen ej till den överenskomna mötesplatsen, varför jaktkamraterna gick ut för att söka honom och påträffade honom död på en skogsväg. Fritiof Domö tillhörde första kammaren från 1928 till 1959, blev ledare för förstakammar-högern 1935 och var ordförande i högerns riksorganisation 1944—1950. Han tillhörde samlingsregeringen under kriget som handelsminister 1939-—-1941, som konsult 1941—1944 och som kommunikationsminister 1944—1945. Åren 1951—1956 var han landshövding i Skaraborgs län. Han innehade vidare ett stort antal förtroendeposter inom olika jordbruksorganisationer. Han blev 1949 veterinärmedicinsk hedersdoktor. Fritiof Domö var en politisk naturbegåvning, skrev i Svenska Dagbladet tidningens förre huvudredaktör dr Ivar Anderson vid budskapet om den forne kammarkamratens bortgång. När han invaldes i första kammaren 1928 kom han nästan från början att betraktas som en av högerns kommande män. Den ställningen befäste han i början av 1930-talet, då han jämte Martin Skoglund och Gösta Liedberg kom att framstå som representant för en ny generation inom högerpartiets jordbrukarled och över huvud taget som målsman för en positiv, fördomsfri och samarbetsvillig konservatism. Som ledare för förstakammarhögern var han självskriven som ledamot av den samlingsregering som bildades i december 1939 och gjorde i denna betydande insatser på områden, där hans prak- 272