Hjalmar Gullberg Israel Holmgren Hjalmar Gullberg Författaren fil. dr Hjalmar Gullberg, en av de aderton, omkom den 19 juli genom drunkning i sjön Yddingen i Skåne, strax söder om Malmö. Han hade en tid vistats som gäst hos grevinnan Greta Thott på Bökebergs slott och hade på förmiddagen gått ner till sjön för att ta sig ett bad. Då han ej som vanligt kom till lunchen blev hans värdinna orolig och gick själv ut för att söka honom. Hon fann hans kläder vid badbryggan och hans döda kropp låg i vattnet nära land. Hjalmar Gullberg var född i Malmö 1898. Han studerade latin, grekiska och nordiska språk i Lund och blev 1927 licentiat i litteraturhistoria. Under sin lundatid började han som spexförfattare och som medarbetare i ”Lundagård”. Är 1944 blev han hedersdoktor i Lund. Från 1934 var Hjalmar Gullberg litterär rådgivare vid Dramatiska teatern och åren 1936— 1950 var han chef för radioteatern, 1949—1950 även programdirektör. Att han på detta sätt togs i anspråk för teaterarbeten hörde samman med hans stora klassiska beläsenhet och hans förträffliga tolkningar av klassiskt och modernt drama. Sina första dikter publicerade Hjalmar Gullberg i början av 1920-talet, men hans verkliga debut skedde 1927 med diktsamlingen I en främmande stad, som 1929 följdes av Sonat. Med Andliga övningar 1932 blev han ett diktar-namn i första ledet. Under 1930-talet tillkom ytterligare tre diktsamlingar Kärlek i tjugonde seklet, Ensamstående bildad herre och Att övervinna världen. Är 1942 utkom Fem kornbröd och två fiskar, 1952 Dödsmask och lustgård, 1958 Terziner i okonstens tid och 1959 hans sista diktsamling Ögon, läppar. Han blev 1937 ledamot av Samfundet De nio och invaldes 1940 i Svenska akademien. Docent Gunnar Brandell avslutade en artikel i Svenska Dagbladet om Hjalmar Gullbergs diktning med följande ord: ”Var hans tidigare diktning en förförisk lek med symboler och identifikationer, blev den senare ett vittnesbörd om det nakna jaget i sin intighet, sedan alla förklädnader hade lagts av. Var det en eftergift åt tidsstämningens krav på nedvärdering och kritisk genomlysning? Kanske. Men bäggedera var uttryck för samma dik-tarjag, och i grunden är det ofruktbart att ställa hans skeden mot varandra. Bägge rör sig om andakt och revolt, men de två strängarna ljöd alltid tillsammans. Sett på närmare håll står det klart, att det fanns mer av hädelse i Gullbergs första fas och mer av fromhet i hans senare än som framgår av ordalydelsen. De stridiga motiven möts och blandas i ett enda tema. Och ’här löper linjen ut i evigheten’.” 276