Elof Ericsson Nils Ferlin hans egna, och kom sedan, fortfarande med hans egna ord, ut i världen, skrev sig sjöman, diversearbetare, borstbinderiarbetare, kristids-montör, järnarbetare, bokhandelsbiträde och litet av varje. Det var korta anställningar. Så blev jag kuplettmakare och skådespeleriarbetare, och nu tituleras jag författare. I Filipstad debuterade Nils Ferlin 1925 som revyförfattare och publicerade där även sin första lilla vissamling under pseudonym. Det dröjde sedan fem år, innan han förmåddes uppvakta en förläggare med sina dikter. Hösten 1930 utkom hans debutsamling under titeln En döddansares visor. Sverige hade fått en ny skald, fastslog kritiken, och hans första lilla bok blev inte bara en kritikerframgång. Den köptes och lästes och Nils Ferlin blev i en hast en mycket populär skald. Populariteten befästes genom följande diktsamlingar: Barfotabarn 1933, Goggles 1938, Tio stycken splitter nya visor 1941, Kanonfotografen 1943, Yrkesvisor och Med många kulörta lyktor 1944, Kejsarens papegoja 1951, och slutligen Från mitt ekorrhjul 1957. I samarbete med kompositören Josef Briné skrev han även en rad folkliga sånglustspel för radio. En bok utgiven till skaldens 60-årsdag 1958 upplyste bl. a. om att hans diktsamlingar då hade kommit ut i 266 000 exemplar. På 60-årsdagen fick han motta en utmärkelse som han skattade mycket högt, staden Filipstads förtjänstmedalj i guld för framstående litterär gärning. Han fick röna även många andra bevis på uppskattning. Han erhöll 1942 Frödingstipendiet, 1950 De nios pris, 1955 Svenska akademiens Bellmans-pris och 1958 Boklotteriets pris. År 1960 blev han vidare den förste innehavaren av Värmlands landstings Frödingstipendium, instiftat för att hugfästa 100-årsminnet av skaldens födelse och avsett att stödja och stimulera aktiva konstnärer med anknytning till Värmland. Nils Ferlin betecknades i detta sammanhang som den mest betydande värmländske lyrikern efter Frö-ding. Vid budet om Nils Ferlins död skrev i Svenska Dagbladet Åke Janzon bl. a.: ”Han var den förste gaminen i vår poesi och han använde nonchalansen som stilmedel, men det fanns en paradoxal värdighet i attityden, en stilkänsla som kunde klicka men ett samvete som inte gjorde det. Hans poesi beskrev inte någon oavbrutet stigande båge. Hans bästa dikter står alltjämt i En döddansares visor, Barfotabarn och Goggles. Men vad han där åstadkommit kommer inte att glömmas. Hur ofta nådde han inte mästerskapet i att med tung komik ringa in trista fakta. För många beredde han väg till dikten, och i det avseendet har vi ännu inte sett hans like.” 275