En svensk FN-soldat med kpist i beredskap håller vakt vid lägret med balubaflyktingar vid Elisabethville. KAMP OCH KRIS I KONGO Av TOM SELANDER Bland de afrikanska staterna stod Kongo även under 1961 i centrum för intresset. Nästan var dag lämnade den krishärjade unga republiken stoff till tidningarnas förstasidesrubriker. Det var emellertid knappast den kaotiska interna situationen som tilldrog sig främsta uppmärksamheten utan själva FN-insatsen, vars framgång eller misslyckande betraktades som i stor utsträckning avgörande för världsorganisationens bestånd som internationell maktfaktor. Heta debatter i FN:s säkerhetsråd och generalförsamling om Kongo markerade att landet utgjorde en av de betydelsefullaste brickorna i det storpolitiska spelet. I Sverige följdes händelserna i Kongo med särskild oro till följd av de förhållandevis stora svenska FN-förband, tidvis räknande c:a 1 300 man, som tjänstgjorde där, huvudsakligen i kopparlandet Katanga. Dessa spelade främsta rollen i flera av FN:s militära aktioner och led förluster, som under året uppgick till 11 döda och ett 30-tal sårade. Lumumbatrogna styrkor från Kivuprovin-sen invaderade i början av januari norra Katanga och understödde där den mot president Tshombe fientliga balubastammen, som utropade den ”självständiga” staten Lualaba. Tshombe krävde att FN-styrkorna skulle ingripa mot inkräktarna, och när detta vägrades bröt han det stilleståndsavtal som i oktober föregående år ingåtts mellan honom och FN. Ett av en svensk pluton eskorterat tåg med livsmedel överfölls vid staden Luena nordväst om Elisabethville av balubakrigare. Vid denna de svenska FN-truppernas första reguljära eld 307