- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Trettionionde årgången (händelserna 1961) /
308

(1924-1953) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamp och kris i Kongo. Av Tom Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

strid slogs angriparna tillbaka utan svenska förluster, men ett svenskt kompani, som skickades till platsen för att förstärka plutonen, fick tre man svårt sårade. Svenskarna var i flera veckor innestängda i Luena och anfölls upprepade gånger, dock utan att lida ytterligare förluster, tills en överenskommelse kunde nås med baluba. Det hade länge varit tyst om den forne premierministern Patrice Lumumba, som sedan flera månader satt fängslad i Thysville, ett 20-tal mil från huvudstaden Léopoldville. Ett myteri bland soldaterna i Thysville, som ville frige Lumumba, visade emellertid att hans roll ännu inte var utspelad. Endast genom personligt ingripande från president Kasavubu och den kongolesiske överbefälhavaren general Mo-butu kunde myteristerna förmås att åter sätta sin fånge bakom lås och bom. Också andra tecken visade att Lumumba inte var politiskt död. Marocko, Förenade arabrepubliken, Indonesien och Guinea, som tillsammans bidrog med ungefär en tredjedel av FN-styrkan i Kongo, drog tillbaka sina trupper under motivering att FN misslyckats i att återställa landets ”enda lagliga regering”, nämligen Lumumbas. Därigenom minskade FN-styrkoma till 15 000 man, den gräns under vilken experterna hävdade att trupperna inte skulle kunna fullfölja sina uppgifter. Lägets allvar underströks av att de kongolesiska förbanden samtidigt förstärktes så att centralregeringens trupper räknade i runt tal 15 000 man, Tshombes 10 000 och de som hyllade Gizenga, Lumumbas politiske arvtagare, 7 000 man. Myteristerna i Thysville undertecknade i själva verket Lumumbas dödsdom. Katangas regering tillkännagav att Lumumba och två av hans närmaste män på president Kasavubus begäran förts till ett fängelse i Katanga emedan fängelset i Thysville inte kunde anses säkert. Svenska FN-soldater omvittnade att fångarna misshandlats svårt när de anlänt till Elisabeth-villes flygplats. I mitten av februari kom ett officiellt meddelande att Lumumba och hans båda medhjälpare lyckats fly från den lantgård där de hölls fängslade. Några dagar senare deklarerades att flyktingarna dödats av innevånarna i en liten by, vars namn inte skulle avslöjas för att de inte skulle utsättas för repressalier, och att kropparna grävts ned. Tvivlen på denna officiella version var redan från början mycket starka — hur skulle bl. a. Lumumba och hans män ha kunnat överlista de 15 vaktmännen? — och det gjordes gällande att Lumumba i själva ver ket dödats kort efter ankomsten till Katanga. Tshombes blanka vägran att tillåta en FN-kommission att undersöka omständigheterna kring Lumumbas död styrkte misstankarna. Undersökningskommissionen kom, efter flera månaders arbete, till resultatet att Lumumba ”med all sannolikhet” mördats av belgiska legosoldater i Tshombes åsyn. Kommissionen lade även en dryg del av ansvaret på Kasavubu, som utlämnat Lumumba till hans dödsfiende. Den förordade rättsliga åtgärder mot de skyldiga. Några sådana kom dock aldrig till stånd. I FN:s säkerhetsråd, som just diskuterade Kongokrisen, slog nyheten om Lumumbas död ner som en bomb. Generalsekreterare Hammarskjöld förordade omedelbart en internationell undersökning och underströk vikten av brådskande åtgärder för att bemästra läget. Sovjet, som ända sedan september 1960 krävt Hammarskjölds avgång, fick nu ytterligare ammunition därtill och ryske FN-ambassadören Sorin sökte göra FN-chefen direkt ansvarig för ”detta mord som begåtts under FN:s blå flagga”. Moskva deklarerade formellt att Sovjet inte längre erkände Hammarskjöld som generalsekreterare. Denne lät sig emellertid inte hejdas av de ryska attackerna. Han förklarade att säkerhetsrådet måste ge FN-styrkorna ökade befogenheter, så att de skulle vara i stånd att hindra ett befarat kongolesiskt inbördeskrig. I en resolution den 21 februari beslöt rådet ge FN fullmakt att hjälpa till att ”reorganisera” de kongolesiska styrkorna, så att de inte skulle kunna ingripa i de politiska konflikterna, samt gav FN-trupperna rätt att ”som en sista utväg” begagna vapenmakt för att hindra inbördeskrig. Beslutet, som innebar ett kraftigt bakslag för de ryska strävandena att förlama FN-insatsen, gav FN möjligheter till mer långtgående ingripanden än de huvudsakligen polisiära tidigare mandat medgivit. Vad som avsågs med den hjälp som FN skulle ge till reorganisation av de inhemska trupperna var till en början oklart. Tolkningen blev emellertid restriktiv, någon allmän avväpning av kongoleserna skulle inte få ske, så som flera FN-militärer länge förordat. Hammarskjöld hade åter segrat i säkerhetsrådet, men inställningen till FN-insatsen blev på många håll alltmer kritisk, när belgierna fortsatte att strömma tillbaka till Kongo och Tshombe inte kunde förmås göra sig av med sina utländska officerare och rådgivare. Ett växande antal stater ansåg att FN stod på ”fel sida” i den interna konflikten. Med Sovjet och Kina i spetsen erkände en rad stater inom men 308

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 28 21:32:51 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svda/1961/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free