Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kamp och kris i Kongo. Av Tom Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strid slogs angriparna tillbaka utan svenska
förluster, men ett svenskt kompani, som
skickades till platsen för att förstärka plutonen, fick
tre man svårt sårade. Svenskarna var i flera
veckor innestängda i Luena och anfölls
upprepade gånger, dock utan att lida ytterligare
förluster, tills en överenskommelse kunde nås med
baluba.
Det hade länge varit tyst om den forne
premierministern Patrice Lumumba, som sedan
flera månader satt fängslad i Thysville, ett
20-tal mil från huvudstaden Léopoldville. Ett
myteri bland soldaterna i Thysville, som ville
frige Lumumba, visade emellertid att hans roll
ännu inte var utspelad. Endast genom
personligt ingripande från president Kasavubu och
den kongolesiske överbefälhavaren general
Mo-butu kunde myteristerna förmås att åter sätta
sin fånge bakom lås och bom.
Också andra tecken visade att Lumumba inte
var politiskt död. Marocko, Förenade
arabrepubliken, Indonesien och Guinea, som
tillsammans bidrog med ungefär en tredjedel av
FN-styrkan i Kongo, drog tillbaka sina trupper
under motivering att FN misslyckats i att
återställa landets ”enda lagliga regering”, nämligen
Lumumbas. Därigenom minskade FN-styrkoma
till 15 000 man, den gräns under vilken
experterna hävdade att trupperna inte skulle kunna
fullfölja sina uppgifter. Lägets allvar
underströks av att de kongolesiska förbanden
samtidigt förstärktes så att centralregeringens
trupper räknade i runt tal 15 000 man, Tshombes
10 000 och de som hyllade Gizenga, Lumumbas
politiske arvtagare, 7 000 man.
Myteristerna i Thysville undertecknade i
själva verket Lumumbas dödsdom. Katangas
regering tillkännagav att Lumumba och två av
hans närmaste män på president Kasavubus
begäran förts till ett fängelse i Katanga emedan
fängelset i Thysville inte kunde anses säkert.
Svenska FN-soldater omvittnade att fångarna
misshandlats svårt när de anlänt till
Elisabeth-villes flygplats. I mitten av februari kom ett
officiellt meddelande att Lumumba och hans
båda medhjälpare lyckats fly från den lantgård
där de hölls fängslade.
Några dagar senare deklarerades att
flyktingarna dödats av innevånarna i en liten by,
vars namn inte skulle avslöjas för att de inte
skulle utsättas för repressalier, och att
kropparna grävts ned. Tvivlen på denna officiella
version var redan från början mycket starka
— hur skulle bl. a. Lumumba och hans män
ha kunnat överlista de 15 vaktmännen? — och
det gjordes gällande att Lumumba i själva
ver
ket dödats kort efter ankomsten till Katanga.
Tshombes blanka vägran att tillåta en
FN-kommission att undersöka omständigheterna
kring Lumumbas död styrkte misstankarna.
Undersökningskommissionen kom, efter flera
månaders arbete, till resultatet att Lumumba
”med all sannolikhet” mördats av belgiska
legosoldater i Tshombes åsyn. Kommissionen lade
även en dryg del av ansvaret på Kasavubu, som
utlämnat Lumumba till hans dödsfiende. Den
förordade rättsliga åtgärder mot de skyldiga.
Några sådana kom dock aldrig till stånd.
I FN:s säkerhetsråd, som just diskuterade
Kongokrisen, slog nyheten om Lumumbas död
ner som en bomb. Generalsekreterare
Hammarskjöld förordade omedelbart en internationell
undersökning och underströk vikten av
brådskande åtgärder för att bemästra läget. Sovjet,
som ända sedan september 1960 krävt
Hammarskjölds avgång, fick nu ytterligare
ammunition därtill och ryske FN-ambassadören Sorin
sökte göra FN-chefen direkt ansvarig för ”detta
mord som begåtts under FN:s blå flagga”.
Moskva deklarerade formellt att Sovjet inte
längre erkände Hammarskjöld som
generalsekreterare.
Denne lät sig emellertid inte hejdas av de
ryska attackerna. Han förklarade att
säkerhetsrådet måste ge FN-styrkorna ökade
befogenheter, så att de skulle vara i stånd att hindra
ett befarat kongolesiskt inbördeskrig. I en
resolution den 21 februari beslöt rådet ge FN
fullmakt att hjälpa till att ”reorganisera” de
kongolesiska styrkorna, så att de inte skulle kunna
ingripa i de politiska konflikterna, samt gav
FN-trupperna rätt att ”som en sista utväg”
begagna vapenmakt för att hindra inbördeskrig.
Beslutet, som innebar ett kraftigt bakslag för
de ryska strävandena att förlama FN-insatsen,
gav FN möjligheter till mer långtgående
ingripanden än de huvudsakligen polisiära tidigare
mandat medgivit. Vad som avsågs med den
hjälp som FN skulle ge till reorganisation av de
inhemska trupperna var till en början oklart.
Tolkningen blev emellertid restriktiv, någon
allmän avväpning av kongoleserna skulle inte få
ske, så som flera FN-militärer länge förordat.
Hammarskjöld hade åter segrat i
säkerhetsrådet, men inställningen till FN-insatsen blev
på många håll alltmer kritisk, när belgierna
fortsatte att strömma tillbaka till Kongo och
Tshombe inte kunde förmås göra sig av med
sina utländska officerare och rådgivare. Ett
växande antal stater ansåg att FN stod på ”fel
sida” i den interna konflikten. Med Sovjet och
Kina i spetsen erkände en rad stater inom men
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Nov 28 21:32:51 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svda/1961/0308.html