mulering. Kritiken var orättvis så till vida som man inte rimligen kunde begära att det gamla systemets missförhållanden helt skulle kunna undanröjas på ett år eller två. Inte minst reformerandet av förvaltningen var en mycket stor uppgift, men Chang Myun hade otvivelaktigt gjort avsevärda eftergifter gentemot demokratiska partiets s. k. gamla garde. Omedelbart efter officerskuppen hette det, att situationen snarast skulle normaliseras, att den exekutiva makten skulle återlämnas till en civil regering. Denna försäkran avgavs inte minst med tanke på amerikansk opinion; USA hade verksamt bidragit till Syngman Rhee-regimens fall och hade sedan visat ganska stort förtroende för Chang Myun. Juntan i Söul gjorde sig dock ingen brådska, och i juli tog läget en ny överraskande vändning. Chang Do Yung nödgades lämna ledningen och sattes i husarrest. Han efterträddes av den mindre kände men mycket aktive kuppgeneralen Pak Chung Hi. Denne skärpte militärregimens politik och tillkännagav, att nyval skulle uppskjutas till våren 1963. Chang Do Yung ställdes i december inför rätta, anklagad för att ha motarbetat majrevolten på det förberedande stadiet. Vid årsskiftet rådde en spänd situation i landet och utbrett missnöje med de makthavande. Bakslag för USA och exilkubanerna I april gjorde styrkor bestående av landsflyktiga kubaner ett invasionsförsök på Kuba. Rent militärt sett rörde det sig om ett företag i liten skala, men initiativtagarna hoppades att landstigningen skulle välkomnas av invånarna på Kuba och bli signalen till en resning mot Fidel Castros vänsterregim. Exilkubanerna hade organiserats, utrustats och övats i USA med stöd av den amerikanska regeringen. Uppsättandet av de Castrofientliga förbanden hade inte hemlighållits utan hade tvärtom fått en förhandspublicitet, som givit Havannaregeringen tillfälle att rikta nya anklagelser mot USA för att föra ”en aggressiv politik”. Förberedelserna för landstigningsoperatio-nen hade redan hunnit långt, när Kennedy tillträdde sitt ämbete på nyåret 1961. Den nye presidenten torde ha hyst en viss tvekan i fråga om denna plan på att sätta i gång en motrevo-lution med en militär kupp, men han gav sitt godkännande på vissa villkor. Främst fick inga reguljära amerikanska styrkor deltaga, inte ens för att rädda exilmännen, om deras anfall misslyckades. Motivet för det officiella Washingtons politik i denna sak var att USA i sitt eget och vänskapligt sinnade amerikanska grannars intresse borde hjälpa motståndare till en regim, som samarbetade mycket nära med östblocket, varigenom Kuba hotade att bli ett basområde för kommunistisk infiltration i stora delar av Latinamerika. Invasionsföretaget slutade illa. De små kontrarevolutionära styrkorna av commandotyp fick blott obetydlig anslutning, när de kom i land, och måste kapitulera efter några dagar. USA undvek att ingripa och avstod också från varje maktdemonstration. Washington kunde sålunda tillbakavisa ryska anklagelser i FN för ”aggression”. Men sitt medansvar för exilkubanernas kuppförsök kunde amerikanska regerin gen inte förneka, och den led genom denna affär en svår prestigeförlust. Som väntat utnyttjade också Moskva till fullo det utomordentliga tillfället till propaganda mot ”imperialisterna”. På flera håll i Latinamerika var man benägen att betrakta stödet åt Castros fiender mindre som uttryck för en interamerikansk säkerhetspolitik än som ett försök att tillvarata USA:s ekonomiska intressen på Kuba. Det avbräck som USA led inför latinamerikansk opinion uppvägdes dock sannolikt av den gynnsamma reaktionen på Washingtons initiativ till ett nytt storstilat utvecklingsprogram för Latinamerika. (Se Utrikeskronologien 5/8.) Kubas utrikesminister Raul Roa. 329