man åter skulle inkalla 1954 års Indokinakon-ferens. Marken var sålunda förberedd från ömse sidor, men under fortsatta brittisk-ryska sonderingar gjorde Moskva upprepade undanmanövrer beträffande vapenvilan. Storbritannien däremot framhöll, att ett upphörande av alla stridshandlingar i Laos var en förutsättning för att övriga förslag skulle kunna realiseras. Först i slutet av april accepterade ryssarna den ”tågordning” britterna yrkade på. London hade under tiden underhandlat även med Washington, som hade omprövat sin ståndpunkt till problemet. Till skillnad från Eisenhowerregimen var president Kennedy och hans rådgivare beredda att godta en neutralisering av Laos. Eld upphör blåstes i början av maj, och kontrollkommissionen begav sig kort därpå till Laos. Den 12 maj samlades i Geneve den beramade internationella konferensen. Enligt ett ursprungligen av Kambodjas statschef, prins Norodom Sihanouk, framlagt förslag utgjordes deltagarna av följande stater: signatärmakterna för 1954 års överenskommelser om Indokina, nämligen Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen, Kina, Nordvietnam, Kambodja och Laos, vidare kontrollkommissionens medlemsstater Indien, Kanada och Polen, Laos grannländer Thailand, Burma och Sydvietnam samt slutligen USA. Procedurtvister fördröjde öppnandet av förhandlingarna fyra dagar. I synnerhet britterna hade hoppats, att en neutral laotisk samlingsregering skulle kunna bildas utan större dröjsmål och representera Laos vid Genève-konferensen. I annat fall borde denna se som sin första uppgift att hjälpa konfliktparterna att upprätta en sådan regering. Man lyckades dock icke förmå de tre rivaliserande prinsarna — Boun Oum, ”neutralisten” Souvanna Phou-ma och ledaren för Pathet Lao, prins Sou-phanouvong — att bilägga sina meningsskiljaktigheter. De enades visserligen i oktober om att Souvanna Phouma skulle bli premierminister i den tilltänkta regeringen, men längre kom de inte under 1961. Vid konferensen i Genève förflöt flera måna der utan några påtagliga resultat. Detta berodde inte minst på att ryssarna även i detta sammanhang förfäktade sin s. k. trojkapolitik — de begärde att Laoskommissionen alltid skulle vara enhällig och alltså i realiteten bunden av ett vetosystem. Mot slutet av året började dock läget förbättras vid konferensen. Så länge de tre prinsarna inte kommit överens om villkoren för en samregering kunde givetvis inte någon definitiv uppgörelse träffas. Men väst och öst hade kompromissat på en rad punkter, främst beträffande den internationella kommissionens funktioner. Man hade preliminärt enats om att kommissionens slutsatser och rekommendationer visserligen skulle vara enhälliga men att den skulle äga rätt att med majoritetsbeslut avgöra en rad andra frågor, såsom att ett visst intermezzo skulle undersökas och hur denna undersökning skulle utföras. Genèvekonferensens båda ordförande — brittiska och ryska utrikesministrarna eller deras ställföreträdare — skulle övervaka verkställandet av en slutlig överenskommelse. Bland de huvudfrågor som återstod att lösa vid konferensen var kommunisternas krav att Laos inte längre skulle innefattas i SEATO-paktens garantier, vidare integrerandet av de kommunistiska och icke-kommunistiska stridskrafterna i Laos samt proklamerandet av landets neutralitet. Utvecklingen i Laos på längre sikt bedömdes av västmakterna ganska pessimistiskt, även om en fredlig mellanperiod kunde säkras. Särskilt amerikanerna hade vid den tidpunkt då konferensen i Genève började anmärkningsvärt öppet uttalat sig i resignerad ton. De befarade, att Laos under en neutral regering förr eller senare skulle bli kommunistiskt och syntes främst inrikta sig på att förebygga liknande skred i det övriga Sydostasien, kanske närmast i Sydvietnam, där Ngo Dinh Diems diktatoriska regim brottades med tilltagande svårigheter till följd av kommunistisk gerilla och infiltration från Nordvietnam. Under andra hälften av 1961 försämrades situationen i Sydvietnam ytterligare. Militär statskupp i Sydkorea I maj 1961 ägde en ny omvälvning rum i Sydkorea, där Syngman Rhees diktatur hade störtats föregående år. (Se SvD Å. 1960, sid. 354.) En officersgrupp företog nu en statskupp. Chang Myuns regering fick lämna plats för en militärregim, som utåt stod under ledning av arméstabschefen generallöjtnant Chang Do Yung. Kuppmännen anklagade den civila regeringen för korruption och vanstyre. Den hade kommit till makten genom fria val, men Chang Myuns demokratiska parti hade ganska snart blivit en besvikelse. ”Demokraterna var lika tvivelaktiga demokrater som Syngman Rhees liberaler varit dåliga liberaler”, sade ironiska motståndare i den yngre generationen med en tillspetsad for 328