Delade meningar om koalitionen När förhandlingarna inleddes på eftersom-maren, var det inte alldeles självklart att radikalerna skulle stanna inom regeringen. Partiet hade nödgats konstatera en mandatminskning från 14 till 11, och stämningen bland väljarna var sådan att den beskrevs som ”växande press för att samarbetet måtte avbrytas”. Redan efter folketingsvalet var tveksamheten stor långt uppe i partiorganisationens topp, om man skulle fortsätta samregerandet eller ej. Det var folketingsgruppen som avgjorde saken då, och när det nu var dags igen för nya överväganden, ansåg folketingsgruppens ordförande Aage Fogh att man borde fortsätta, helst med sikte på mera långsiktiga arbetsplaner. Partiets faktiske ledare efter valet 1960, lantbruksminis-ter Karl Skytte, var också positivt inställd. Tidningen Politiken, som företräder radikalernas intressen, gav däremot uttryck för stämningen ute på fältet med formuleringen ”att väljarna ej är övertygade om radikalernas inflytande till det bättre på regeringen”. Enhetskommandot nyckelfråga Förhandlingarna inom och mellan de båda koalitionspartierna blev svårare än förutsett, och det stod så småningom klart att Natopla-nen på ett dansk-tyskt enhetskommando för sydvästra Östersjöområdet var den stora stötestenen. Projektet var inte helt nytt, och socialdemokraterna ansåg att Danmark nu borde uppfylla sina Natoförpliktelser, medan radikalerna försökte få realiserandet uppskjutet på längre eller kortare tid. Radikalerna är av tradition pacifistiskt inställda, men något av deras demonstrerade tveksamhet hade möjligen sin grund också i taktiska överväganden med tanke på pacifisterna i Aksel Larsens ännu radikalare parti, folksocialisterna, som debuterat i folketinget med hela 11 mandat. Vid månadsskiftet augusti— september var det emellertid klart för fortsatt koalitionsregerande, skriftligen bekräftat med kontrakt på ett år. Det officiella ministerskiftet ägde rum den 7 september. Då hade den socialdemokratiska folketings gruppen sagt ja till enhetskommandot med samtliga röster utom en, och för radikalernas del ansågs saken ha klarnat under en diskussion vid ett möte med partistyrelsen. I alla händelser uppges partiets folketingsgrupp ha uppfattat debattinläggen för koalition såsom varande i majoritet och därefter godkänt fortsatt regeringssamarbete. Frågan om enhetskommandot var dock inte slutgiltigt avgjord. Lantbruksminister Skytte yttrade vid radikalernas möte, att ”kommandoförhandlingarnas vidare förlopp och den internationella utvecklingen kommer att avgöra radikalernas ställning”. En dansk militärdelegation inledde förhandlingarna i Natos huvudkvarter i Paris kort efter överenskommelsen om fortsatt koalition, och i början av oktober syntes radikalerna ha gett upp motståndet. Den allmänna debatten fick i detta sammanhang en bredare bas och kom att röra sig om dansk militärkraft och dansk beredskap över huvud taget. Kampmanns tredje ministär Statsminister Kampmanns tredje ministär fick följande utseende: Statsminister Viggo Kampmann (s) Utrikesminister Jens Otto Krag (s) Finansminister Hans R. Knudsen (s) Arbets- och socialminister Kaj Bundvad (s) Bostadsminister Carl P. Jensen (s) Fiskeriminister A. C. Normann (r) Försvarsminister Poul Hansen (s) Handelsminister Hilmar Baunsgaard (r) Inrikesminister Lars P. Jensen (s) Justitieminister Hans Hæckkerup (s) Kyrkominister Bodil Koch (s) Kulturminister Julius Bomholt (s) Lantbruksminister Karl Skytte (r) Minister för Grönland Mikael Gam Minister för offentliga arbeten Kai Lindberg (s) Undervisningsminister K. Helveg Petersen (r) Ekonomiminister Kjeld Philip (r) Radikalerna har liksom tidigare fem rege-ringsposter, men partiet anses ha förlorat på de många omflyttningarna inom regeringen. Kulturministeriet är nyinrättat. 382