hårda avtalsrörelsen hade sina rötter i en överdriven optimism och överdrivna förväntningar. Efteråt har de inblandade frågat sig, om inte konflikten trots allt kunnat undvikas, och denna frågeställning blev upptakten till en diskussion, där både den nuvarande förhandlingsordningen och Landsorganisationens struktur och befogenheter kom i blickpunkten. Sänkt rösträttsålder — ny spärregel När statsminister Kampmann efter valet i november 1960 vände sig till det nya folketin-get, förklarade han bl. a. att regeringen skulle lägga fram ett förslag om sänkning av rösträttsåldern från 23 till 21 år och att i samband därmed också frågan om ändrade bestämmelser för representation i folketinget skulle tas upp. Han hade redan tidigare under valåret berört dessa spörsmål, och då inrikesminister Hans R. Knudsen i januari presenterade regeringens förslag till ändringar i vallagen, kom det alltså inte som någon överraskning. Beträffande rösträttsålderns sänkning från 23 år — den ålder som fastställdes år 1953 — till 21, vilket innebar att den skulle sammanfalla med myndighetsåldern, var det på förhand klart att motståndet mot en reform skulle bli ringa. Det framgick också vid den långvariga debatten i folketinget den 26 januari. I stort sett var endast de oavhängiga och delar av venstre emot, och när tinget så småningom fattade sitt beslut, skedde det med stor majoritet: 118 röster mot 4 och 6 nedlagda. Så återstod endast det sista provet, den grundlagsenliga folkomröstningen. Denna är till sin karaktär negativ, d. v. s. den kan undanröja ett beslut i folketinget, om ett flertal röstar nej och om detta flertal samtidigt utgör minst en tredjedel av hela antalet röstberättigade. Det Livsmedel för 25 miljoner danska kronor utställdes på Danish Food Fair, som öppnades i Aalborg i juni av prins Axel. Här ses en frestande uppdukning. innebär att ”soffliggarna” får ett ovanligt stort inflytande på utgången eller i praktiken har avgörandet i sin hand. Röstfördelningen blev 581 989 ja och 476 662 nej, och därmed var reformen godkänd. Procenttalet för nej-rösterna nådde för övrigt inte ens upp till 20 och var sålunda långt ifrån de under alla förhållanden erforderliga 30 procenten. Det samlade röstdeltagandet var mycket dåligt — drygt 37 procent mot vanligen 83—85 vid folketingsval. Väljarkåren tillfördes omkring 120 000 ungdomar. Frågan om spärren för representation i folketinget tilldrog sig betydligt större politiskt intresse. I den gällande spärregeln var fastslaget att ett parti, för att få del av tilläggsmandaten. måste ha erövrat ett kretsmandat, eller fått 60 000 röster totalt, eller i vart och ett av landets tre stora valområden — Köpenhamn, Jylland och öarna — erhållit så många röster som ett mandat där genomsnittligt kostar. Denna klausul hade tillkommit 1953 under samarbete mellan ”de tre stora”, d. v. s. socialdemokraterna, venstre och de konservativa. Dessa har också slagit vakt om tanken på en effektiv spärr med tanke på att få fram ett funktionsdugligt folketing, och de har motiverat sin inställning med att tillfälliga småpartier kunde skada demokratien och försvåra regeringsbildning. Däremot ligger det givetvis i de små partiernas intresse att få en så hovsam spärregel som möjligt. Frågan var alltså av kontroversiell natur även inom koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna och radikalerna. Det beslut som folketinget fattade i början av juni innebar vissa lättnader och tillmötesgick därmed småpartierna. Den nya regeln går ut på att tilldelning av tilläggsmandaten förutsätter antingen minst ett kretsmandat eller 2 procent av rösterna i hela landet — det gör ungefär 48 000—50 000 röster — eller att partiet i fråga i minst två av de tre stora valområdena når upp till så många röster som ett mandat där kostar genomsnittligt. Röstfördelningen blev 80 mot 59. För förslaget röstade de båda regeringspartierna, folksocialisterna och en konservativ, medan övriga konservativa samt venstre och de oavhängiga gick emot. 384