nytt kabinett bildades av landshövdingen i Lapplands län Martti Miettunen. Nio medlemmar av Sukselainens regering kvarstod i kabinettet, som fortfarande, med undantag av den partilöse nye handels- och industriministern, professor Ilmari Hustich, helt var taget ur agrarpartiets led. (Se vidare ovanstående förteckning över regeringens medlemmar.) Presidentkandidater nomineras Redan i januari anade man att presidentvalet i början av år 1962 skulle komma att kasta sin skugga över det politiska livet under hela 1961. Agrarpartiet hade i juli 1960 utsett president Kekkonen till sin kandidat i 1962 års val och sålunda gett valkampanjen en ovanligt tidig start. Den allmänna diskussionen kretsade ivrigt kring frågan om vilka motkandidaterna skulle bli. Ett första uppseendeväckande svar på den frågan gav den socialdemokratiska partistyrelsen den 21 februari genom att kungöra, att f. d. justitiekanslern Olavi Honka nominerats till partiets kandidat för presidentposten. Beslutet väckte sensation därför att Honka, som angav sig själv som partilös, närmast företrädde konservativa politiska åsikter, i den mån hans politiska ståndpunkt över huvud taget kunde preciseras. Det framstod med andra ord tydligt att socialdemokraterna avsiktligt utsett en presidentkandidat, om vilken även andra partier än deras eget skulle kunna förena sig i ett valblock med uppgift att konkurrera ut president Kekkonen, som av inrikespolitiska skäl hade många motståndare utanför regeringspartiet, agrarförbundet, vars ledare presidenten ansågs ha förblivit i praktiken även under de år han beklätt rikets högsta ämbete. Under våren och sommaren och de första höstmånaderna skedde, såsom förutspåtts, en samling kring Honkas namn. Den finska högern, samlingspartiet, slöt upp vid socialdemokraternas sida och så gjorde även betydande delar av finska folkpartiet, svenska folkpartiet och vissa andra smärre politiska grupper. Valmatematiker med anspråk på objektivitet ansåg i början av hösten att Honka hade chanser att samla nog många elektorsröster för att allvarligt hota president Kekkonens ställning. Om så verkligen var fallet kommer emellertid alltid att förbli outrett emedan Honka, av orsaker som skall redogöras för i annat sammanhang, se sid. 389 ”Sovjetunionen aktualiserar bistånds-pakten med Finland”, den 24 november avstod från sin kandidatur. Den 1 april utsåg folkdemokraterna och kommunisterna riksdagens förste vice talman Paavo Aitio till sin presidentkandidat. Hans utsikter att locka till sig elektorsröster från andra kretsar än dem som nominerat honom betraktades som i det närmaste obefintliga. Detsamma kan kanske inte sägas om den socialdemokratiska oppositionens presidentkandidat Emil Skog, eftersom han eventuellt kunde tänkas samla röster även från folkdemokratiskt håll under vissa betingelser. Emil Skog valdes den 11 maj till ordförande i Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund, d. v. s. det nya parti som samma dag bildades av den socialdemokratiska oppositionen (även kallad Skog-falangen eller simoniterna; beroende på vilken av denna politiska riktnings sidor som för tillfället varit mest uppmärksammad), och utsågs då samtidigt till partiets officiella kandidat för presidentvärdigheten. Efter Olavi Honkas avsägelse nominerade socialdemokraterna i hans ställe vid ett extra-ordinarie partirådsmöte den 30 november chefredaktör Rafael Paasio till presidentkandidat. Paasio hade namn om sig att höra till den försonliga grupp inom socialdemokratien, som eftersträvat överbryggning av klyftan mellan partiet och oppositionen. 1 sin egenskap av socialdemokrat kunde han inte spela Honkas roll av allmän kandidat för ett flertal partigrupper. På grund av att riksdagsvalen, som ordinari- Utrikesminister Ahti Karjalainen. 387