tiv och gjort ovänliga angrepp mot Sovjetunionen, allt detta i strid med den utrikespolitiska linje Finland följt och med vänskaps- och bi-ståndspakten. När noten överlämnades i Moskva befann sig både president Kekkonen och utrikesminister Karjalainen på slutetappen av presidentens den 10 oktober inledda amerikanska resa. Meddelandet om noten nådde presidenten på Hawaii den 31 oktober och utrikesminister Karjalainen begav sig omedelbart hem, medan presidenten med maka och övriga följeslagare beslöt fullfölja det på förhand uppgjorda reseprogrammet, vilket innebar att presidenten vände hemåt först den 2 november. Strax före avresan från USA, på kvällen den 1 november, talade president Kekkonen vid en middag i Los Angeles och förklarade då bland annat, att Sovjetunionens förslag om konsultationer inte i och för sig innebar någonting principiellt nytt, eftersom sådana rådplägningar förutsatts i vänskaps- och biståndspakten, utan att det ryska initiativet fick ses som en avspegling av det ytterst spända läget i Europa. Eftersom regeringsformen lägger den högsta ledningen av landets utrikespolitik i presidentens händer, var det naturligt att hans återkomst inväntades, innan något officiellt svar gavs på noten från Moskva. Under tiden informerade sig regeringen i Helsingfors så långt möjligt om alla på frågan verkande omständigheter och utrikesminister Karjalainen informerade i sin tur riksdagens utrikesutskott. I riksdagen och inom flera av de politiska partierna kunde man iaktta en medveten strävan att i det så plötsligt uppkomna nya utrikespolitiska läget finna former för samverkan och lojal uppslutning kring president och regering. Presidenten hemma Presidenten hade på förhand planerat att omedelbart efter sin hemkomst i ett radio- och TV-tal redogöra för Amerikaresans upplevelser. Nu kom detta tal, som han höll två dagar efter sin hemkomst, söndagen den 5 november, att i väsentliga delar utgöra en kommentar till den ryska noten. Presidenten betecknade alla föreställningar om att landets självständighet skulle ha råkat i fara, om krav på baser, om påtryckningar för att få till stånd en ny regering m. m. dylikt som absurda och framhöll samtidigt, att man i Finland ännu inte hade tagit ställning till frågan huruvida förutsättningar för de av Sovjetunionen föreslagna konsultationerna förelåg. Presidenten underströk det erkännande av Finlands utrikespolitik som gavs i noten och sade att Finland följaktligen kan fortsätta på sin väl utstakade utrikespolitiska väg. Presidenten lovade att själv till sitt sista andetag arbeta för denna neutralitetspolitik. Kekkonen riktade emellertid i sitt tal skarp kritik mot dem inom det egna landet, vilka han betecknade som ”po- litiska dilettanter och de politiska krafter, vilka står bakom dem” och vilka ”alltid misslyckats utrikespolitiskt, som inte förmår sköta landets angelägenheter till folkets bästa”, och medgav därigenom indirekt att Moskva haft fog för sin mot Finland riktade kritik. I presidentens tal ingick, såsom framgår av det ovanstående, en antydan om att Finlands regering inte utan vidare var beredd att instämma i att det militärpolitiska läget blivit sådant, att i biståndspaktens andra paragraf avsedda konsultationer borde inledas. Regeringen ansåg vidare, att noten i och för sig inte gett klart besked om vad slags underhandlingar regeringen i Moskva önskade eller vilka särskilda problem man där närmast ville ta upp till diskussion. I avsikt att införskaffa upplysningar i dessa frågor beslöt regeringen den 7 november sända utrikesminister Karjalainen till Moskva för att träffa utrikesminister Gromyko. Dagen innan hade han ett samtal med Sovjets ambassadör i Helsingfors Zacharov. 390 Karjalainen i Moskva Utrikesminister Karjalainen avreste den 10 november i sällskap med ambassadör Zacharov och ett par tjänstemän från utrikesministeriet och mötte sin sovjetryska motpart följande dag. Samtalet mellan de båda utrikesministrarna blev relativt kort. Utrikesminister Karjalainen fick besked om att Sovjetregeringen visserligen hyste förtroende för president Kekkonen och för Finlands regering, men att Sovjetregeringen inte kunnat underlåta att fästa uppmärksamhet vid att den politiska situationen i Finland blivit instabil och att det i Finland, som det heter i kommunikén om utrikesministrarnas samtal, uppstått en viss politisk gruppering, som eftersträvar att lägga hinder i vägen för den nuvarande utrikespolitiska orienteringen. Därför önskade Sovjet snarast få bekräftelse på att Finlands utrikespolitik fortsätter som förut. I så fall, sade Gromyko. skulle militära underhandlingar kanske kunna undvikas.