Kekkonen i Novosibirsk Överläggningarna i Novosibirsk ledde till ett resultat, som åtminstone för stunden dämpade den stämning av utrikespolitisk kris, som noten av den 30 oktober hade vållat inte endast i Finland utan i hela Norden. Under samtalens gång hade president Kekkonen medgivit, att de från rysk sida framförda synpunkterna på faran av ett krigsutbrott i Europa var ”mycket vägande”, men påpekat att konsultationer av det slag som föreslagits i den ryska noten vore ägnade att förorsaka oro och krigspsykos i de skandinaviska länderna. På denna grund föreslog Finlands president att Sovjetregeringen inte skulle vidhålla detta förslag. Han sade, att en sådan lösning skulle lugna opinionen i hela Skandinavien och medföra att behovet av militära förberedelser skulle minska inte endast i Finland och Sverige utan också i de till Nato anslutna länderna Norge och Danmark. Den ryske regeringschefen svarade på detta, att han satte stort värde på president Kekkonens politiska erfarenhet och litade på hans goda vilja att stärka Finlands utrikespolitiska neutralitetslinje. Han förklarade, att Sovjetunionen ansåg sig kunna uppskjuta de föreslagna militära konsultationerna. Men han uttalade också en önskan om att Finlands regering med beaktande av både Sovjetunionens och Finlands eget intresse av att trygga sina gränser ”för sin del noggrant måtte följa med utvecklingen i Nordeuropa och Östersjöområdet och, om det visar sig nödvändigt, till Sovjetuinoncns regering framföra sin uppfattning om de åtgärder som är nödvändiga”. Inrikespolitiska följder i Finland Genom denna överenskommelse i Novosibirsk nåddes sålunda ett slags avslutning på de åsiktsutbyten mellan Finland och Sovjetunionen, som noten av den 30 oktober föranledde. — För Finlands inrikespolitik hade noten och de efterföljande diskussionerna bland annat haft till följd dels att riksdagsvalen 1962 förlädes till en tidigare tidpunkt än normalt och att en av president Kekkonens motkandidater i presidentvalet, f. d. justitiekanslern Olavi Honka, som kring sitt namn troligen hade samlat stora väljargrupper, den 24 november avstod från sin kandidatur, varigenom presidentvalskampanjen fick en väsentligt annat karaktär än den annars skulle ha haft. Den tillämnade presidentkandidatens beslut torde ha utlösts av att riksdagens talman K.-A. Fagerholm i ett öppet brev till valförbundet kring Honka föreslog, att riksdagen lagstiftningsvägen skulle utse Kekkonen till republikens president för en andra sexårs-period. Fagerholms förslag ledde visserligen inte till avsett resultat men påverkade sålunda dock den inrikespolitiska utvecklingen. Det bör slutligen noteras, att noten till Finland av den 30 oktober till sitt faktiska innehåll inte enbart berörde Finland utan hela Norden. Detta underströks senare, i december, bl. a genom de anmärkningar som från Sovjetunionen och Polen riktades till Danmark i anledning av upprättandet av det s. k. östersjökommandot. Den sovjetryska diplomatiska aktivitet, som mot slutet av 1961 bedrevs i Norden, tillhörde utan tvivel årets viktigaste händelser i vår del av världen. ISLAND Islands regering 1961, se SvD:s Årsbok för 1959. i Islands regering inträffade under 1961 ingen 1 annan förändring än den att den 69-årige statsministern Olafur Thors på sin läkares inrådan rekreerade sig ett par månader mot slutet av året under vilken tid justitieminister Bjarn Benediktsson var tillförordnad statsminister. Thors återtog statsministerposten från årsskiftet. En ny devalvering av den isländska kronan med 11,8 procent tillkännagavs den 3 augusti. Den medförde en sänkning av de svenska valutabankernas säljkurser från 13:70 till 12:10 kronor. Den mångåriga dragkampen mellan Danmark och Island om de omkring 2 000 isländska handskrifter som förvaras i Danmark fördes under året ett betydligt steg närmare en lösning i för Island gynnsam riktning. Om tre år funnes goda utsikter för att handskrifterna skulle befinna sig i isländsk ägo. Landet hade även under 1961 att utstå en omfattande och månadslång strejk. Den inleddes den 28 maj av sex av Islands största fackförbund och omfattade omkring 7 000 man. Arbetarna krävde 20—25 procents löneökning, medan arbetsgivarpartens bud var tre procents ökning årligen under tre år framåt. Uppgörelsen 392