Försvarets kostnadsram Trots att 1962 strängt taget var ett försvarspolitiskt mellanår, bjöd det på ett rikt stoff för den allmänna debatten. En av de sista dagarna i december 1961 lade 1960 års försvars-ledningsutredning fram sitt förslag till samordning av totalförsvaret, och i slutet av januari fick utredningen om försvarets utveckling efter 1962 med talman Thapper (s) som ordförande sitt arbetsmaterial av överbefälhavaren, general Torsten Rapp. Det var ÖB-utredningen — ÖB 62 — vari begärdes, att försvarets kostnadsram för budgetåret 1963/64 skulle uppgå till minst 3,7 miljarder och därefter för varje budgetår stiga med minst 3,5 procent. Detta betecknades som ett villkor för att försvaret skulle kunna uppfylla den gällande målsättningen under den aktuella perioden 1963—1970. ÖB föreslog vidare i särskild skrivelse en utredning med tanke på ett eventuellt beslut om anskaffning av kärnladdningar för taktiskt bruk. Mottagandet blev i stort sett gott. SvD konstaterade, att högkvarteret hävdade samma ståndpunkt som på femtiotalet: ”Landet skall försvaras så långt resurserna räcker, och det skall vara möjligt att på en gång hejda såväl ett större invasionsföretag från havet som ett större invasionsföretag över en landgräns”. Dagens Nyheter (fp) framhöll, att ÖB-utred-ningen för den som vill tränga in i svenska försvarsproblem gav en utmärkt vägledning. Stockholms-Tidningen (s) ställde sig kritisk till utvecklingsprocentens storlek och skrev beträffande kärnvapenfrågan, att denna ”och frågan om utformningen av vårt konventionella försvar de närmaste åren framåt kan och bör hållas isär”. Partikollegan Folket anmärkte, att mycket talade för att Sverige borde behålla sin handlingsfrihet i själva beslutsfrågan rörande kärnvapen ytterligare ett par år. Ny Tid (s) var inte fullt så negativ men fann det svårt att ta ställning, då ÖB:s yrkanden föreföll ”för vaga”. Kärnvapenfrågan kom snart att tilldra sig ökat intresse, och i februari krävde högerledaren Gunnar Heckscher i en interpellation, att ÖB skulle få göra den önskade utredningen. I sitt svar framhöll emellertid försvarsminister Sven Andersson, att han inte ämnade ge ÖB detta bemyndigande utan i stället själv anlita experter för att belysa handlingsfrihetslinjens möjlighet. ”Det är inte att undra på att debatten till stor del kom att röra sig om vad som döljs bakom dessa vaga formuleringar”, anmärkte SvD. Handelstidningen (fp) tvivlade på att en regering som var så ängslig av sig kunde väntas själv bedriva effektiva undersökningar, medan Aftonbladet (s) skrev: ”Det vill rentav synas som om försvarsministern är så intresserad av frågan, att han håller på att utreda den utan att egentligen låta den utredas”. I slutet av maj begärde den parlamentariska försvarskommittén, att ÖB i en utredning skulle belysa ytterligare tre kostnadsalternativ: ett basbelopp för budgetåret 1963/64 på 3 460 milj, plus 2,5 procent årlig ökning, vidare ett basbelopp på 3 392 milj, och 2 procent årlig ökning samt 3 600 milj, och en årlig öknings-procent på 2,5. Förslagen skulle redovisas senast den 15 oktober. Tiden är knapp, skrev SvD, som också befarade, att man under behandlingen senare på hösten skulle råka i tidsnöd: ”Olustigt med tanke på försvarsfrågans utomordentliga betydelse”. Totalförsvarets samordning I den ovan nämnda totalförsvarsutredningen föreslogs, att försvarsministern skulle svara för samordningen i fred med hjälp av ett konsultativt statsråd, som skulle ta hand om den administrativa samordningen. De båda statsråden föreslogs få ett samordningskansli såsom särskild avdelning inom försvarsdepartementet. I krig skulle kansliet emellertid flyttas över till statsministern, som då fick ta hand om ledningen. Andra punkter i förslaget var ett försvars-råd enligt norskt mönster samt överförande av civilförsvaret, det psykologiska försvaret och signalskyddsnämnden till försvarsdepartementet. Reservanter inom utredningen ansåg, att samordningsorganet redan i fredstid borde knytas till statsministern, varigenom man undgick en omorganisation i ett känsligt läge, och att det kunde vara mindre välbetänkt att överföra civilförsvaret till försvarsdepartementet. Försvarsdepartementets omorganisation var tänkt att börja den 1 juli 1962, då också för-svarsrådet skulle tillsättas och därtill också en chefsnämnd för samordning på verksnivå. Kort efter samordningsförslaget kom också resultatet av utredningen om totalförsvarets personalbehov, vari den s. k. kategoriklyvningen bestämt avvisades. Alla krigsdugliga värnpliktiga skulle utbildas. Pressdebatten kom i hög grad att röra sig om chefskapet för totalförsvarets samordning. 89