Ett planeringsråd Den 2 november tillsatte regeringen ett planeringsråd med finansminister Gunnar Sträng som ordförande och handelsminister Gunnar Lange och inrikesminister Rune Johansson som ständiga representanter för regeringen. Rådet, som skulle bestå av 14 företrädare för näringsliv och ekonomisk forskning, fick till uppgift att följa den löpande utvecklingen och vara ett förbindelseorgan mellan regeringen, näringslivet och det samhällsekonomiska forskningsarbetet. Samtidigt begåvades finansdepartementets ekonomiska avdelning med en prognosavdelning, medan handelsdepartementet fick en industriavdelning. Vad som kommer ut av allt detta är inte lätt att veta på förhand, skrev SvD, som befarade att det kunde bli fråga om reglerande ingrepp ”i vårt ekonomiska liv av tvivelaktigt eller i varje fall ytterst svårbedömligt värde”. Dagens Nyheter (fp) välkomnade nyheten och menade att ”ideologiskt” betingad kritik inte var berättigad, medan Göteborgs-Tidningen (fp) framhöll nödvändigheten av samordning mot bakgrunden av de väntade avgörandena för Sveriges del i stormarknadsfrågan. Socialdemokraternas valbyrå i Hässelby Gård, Stockholm, hade förutom affischerna även en liten lapp om att själva byrån var till salu. Enighet om försvaret Försvarsdebatten tog ny fart i mitten av oktober, då överbefälhavaren, general Torsten Rapp, uttalade sig om de tre billigare alternativ till kostnadsram som försvarskommittén bett honom studera. De tre alternativen var 3 600 milj., 3 460 milj, och 3 392 milj, med en årlig stegring för teknisk utveckling på 2,5 resp. 2,5 och 2 procent. ÖB:s kommentar var: ”De tre förslagen är omöjliga att acceptera, om man inte skall frångå den redan 1958 begränsade operativa målsättningen”. De nya beskeden får sägas vara klara och entydiga, anmärkte SvD. Pressdebatten blev mycket livlig, och det utmärkande var en övervägande positiv inställning till ÖB:s synpunkter och försvaret. Arbetet (s) framhöll: ”Vid det alternativ man till sist kommer att stanna blir det under alla förhållanden nödvändigt att se till att det inte ligger lägre än att vår alliansfria politik inte undergrävs”. När försvarskommittén i slutet av november klarat av sitt uppdrag, hade de fyra partierna för de fyra närmaste åren enats om en anslagsram på 3 780 milj, i 1962 års priser och en årlig ökning på 2,5 procent. I beloppet ingick 57 milj, till förbättrade förmåner för de värnpliktiga. Utöver basbeloppet kom prisregleringsanslag och investeringar i försvarets fabriksverk m. m., varigenom anslaget till det militära försvaret för nästa budgetår beräknades uppgå till 3 900 milj. ÖB:s kalkyler — dessa gällde en sjuårsperiod — var gjorda efter 1961 års priser, och efter samma beräkning skulle basbeloppet på 3 780 milj, motsvara 3 510 milj. ÖB hade förklarat, att han till nöds skulle kunna godta en kostnadsram på 3 600 milj, i 1961 års priser med en utvecklingsprocent på 3,5. Efter uppgörelsen uttalade samtliga partiledare sin tillfredsställelse över att man ännu en gång kunnat enas om försvaret. Det betonades också, att kompromissen inte innebar någon försvagning av försvarskraften. ÖB var emellertid bekymrad och ansåg, att planen ”ÖB 62” och dess operativa målsättning bäst motsvarade landets behov. Målsättningen kan komma i fara, förklarade försvarsstaben. Antagligen får läget bedömas så att det på kortare sikt kan vara möjligt att stå fast vid 1958 års beslut men att det blir allt svårare, allteftersom tiden går, framhöll SvD. Stock-holms-Tidningen (s) ansåg, att den enda svagheten i överenskommelsen var att man uppskjutit ställningstagandet till viss materielanskaff- 101