OSO 1 är ett solobservatorium som sändes upp den 7 mars i nästan cirkulär bana på 560 km höjd. Det mäter i första hand solens elektromagnetiska strålning. Discovererserien fortsatte med 17 satelliter, de flesta med kort livslängd och med ej närmare angivna militära ändamål. Explorer 14—75 sändes upp för studier av kosmisk strålning och magnetfältet i yttre rymden. De har speciellt undersökt det artificiella strålningsbälte, som bildades efter ”Regnbågs-bomben” — ett vätebombsprov på hög höjd över Stilla havet, som USA företog den 9 juli. Provet väckte genast starka protester från vetenskapsmännens sida och dess följder har, genom rapporterna från Explorer 14—-15 och från andra satelliter, visat sig vara mångfaldigt större än väntat. De partiklar som genom explosionen spriddes över strålningsbältena var många hundra gånger talrikare än vad man beräknat och försvinner sannolikt inte på flera år. Solbatterier och transistorer skadas av kosmisk strålning, och det nya strålningsbältet har redan tystat eller nedsatt effekten på flera satelliter och rymdsonder. Man försöker nu också att genom analys av tidigare material utröna om inte föregående ryska vätebombsprov av liknande slag kan ha förorsakat förändringar i de förutvarande strålningszonerna, som efter sin upptäckare brukar kallas van Allen-bältena. Tre Saturnus C-l raketer, som ingår i Wernher von Brauns långtidsprojekt för tre mans landsättning på månen, testades framgångsrikt. X-15 nådde i olika prov hastigheten 6,09 Mach och höjden 95 km. Ranger 3—5 var rymdsonder med speciell avsikt att sända bilder av månen. Av olika skäl misslyckades detta. Ranger 4 slog ner på månen och de båda övriga blev mikroplaneter runt solen. Rymdsonden Mariner 2 mot Venus Mariner 2 startade den 27 augusti från Cape Canaveral. Med frånslagna motorer gick raketen först in i en ”parkeringskretsbana” på 185 km höjd med hastigheten 7,80 km/sek. Vid lämplig tidpunkt öppnades Agenaslutsteget igen, och när det definitivt stängdes var hastigheten 11,413 km/sek., d. v. s. något större än flykthastigheten från jorden. Riktningen var sådan att själva rymdsonden, som väger 203 kg, började falla in mot solen längs en elliptisk bana. På grund av avvikelser mellan den verkliga och den beräknade banan korrigerades kursen den 4 september, då Mariner 2 var på 2,4 miljoner km avstånd från jorden. Avsikten var från början att sonden skulle passera Venus på ungefär 20 000 km avstånd. En analys av läget vid mitten av oktober visade att Mariner 2 borde passera Venus den 14 december på ett avstånd mellan 25 000 och 35 000 km. Så skedde också. Mariner 2 innehåller förutom den telemet-riska apparaturen sex instrumentuppsättningar: två för studium av Venus och fyra för den interplanetariska rymden. En mikrovågradio-meter bestämde Venusytans temperaturfördelning samt vissa detaljer i atmosfären, vilken också undersöktes av en infrarödradiometer. En magnetometer mätte magnetfältets storlek och riktning både i rymden och kring Venus. En jonkammare med 3 Geigermätare mätte inten sitet och fördelning hos laddade partiklar i rymden. En solplasmadetektor registrerade protoner som med relativt låg hastighet slungats ut från solen. En detektor mätte slutligen täthet, fördelning och hastighet hos det kosmiska stoftet. Den 14 december passerade Mariner 2 Venus på ett avstånd av 34 500 km och fortsatte sedan för att bli en mikroplanet runt solen. Dynamiken gick sålunda planenligt. Det gjorde telemetrien också, frånsett att de båda radiometrarna inte hann med så många registreringar som man beräknat. Signalerna gick fram från det förut ej uppnådda avståndet av 57,5 miljoner km. Genom det lyckade experimentet med Mariner 2 tog USA det första steget mot planeternas utforskning med rymdsonder. Strax före årsskiftet framlades ett par preliminära resultat: Venus eget magnetfält är mycket svagt eller obefintligt, ty magnetometern angav vid passagen ingen förändring i den interplanetariska rymdens magnetfält. Detta bekräftar att Venus har en mycket långsam rotation, ty ett relativt starkt magnetfält kräver enligt nuvarande teorier relativt stark rotation. — Temperaturen torde vara lägre än väntat, vilket ökar sannolikheten för organiskt liv. — Den fullständiga analysen av rapporterna från Mariner 2 blir inte färdig förrän ett stycke in på år 1963. 120