Tioårige Sven Lundberg, huvudrollinnehavaren i ”Nils Holgerssons underbara resa”. FILMÅRET Av ELLEN LILJEDAHL De alltjämt hårda villkoren för svensk filmproduktion i form av kvarstående högbeskattning och besvärande TV-konkurrens återspeglades i en återigen mycket beskedlig slutsiffra för årets svenska premiärer: summa 13. Likafullt hissade den på hösten tillträdande nye SF-chefen Kenne Fant glada signaler om en ökande, bättre planerad, av djärvare tag präglad produktion för kommande år. Bl. a. ämnade han inbjuda en rad nya författare att tävla om scenarioförslag och lämna större plats åt yngre regissörer. Som skäl för denna optimism kan anföras dels den mycket stora publiksuccé Kenne Fant själv fick med sin hjärtefilm, Nils Holgerssons underbara resa, som återberättade valda delar av Selma Lagerlöfs oefterhärmliga litterära verk i en bilderbok med hisnande vackra färgbilder av vårt land i fågelperspektiv, dels en framgångsrik debut av två nya regissörer, Hans Abramson och Vilgot Sjöman, med respektive Briggen Tre Liljor, en ungdomsfilm i bohus länsk 80-talsmiljö, och Älskarinnan, en intim kärlekshistoria med påtagligt mogen och bildkänslig teknik och skildringskonst. Arne Mattsson fick i Lars Forssells poetiska och psykopatologiska Vaxdockan ett mera apart och intressant stoff än vanligt att ägna sin konstnärliga ambition åt, ett vågspel som mest tack vare Per Oscarssons utomordentliga handha-vande av den svåra huvudrollen blev åtminstone till hälften lyckat. Det nordnorska skådespelet Kort är sommaren, byggt på Hamsuns lilla roman Pan och regisserat av dansken Bjarne Henning-Jensen, blev mindre framgångsrikt men erbjöd storslagna scenerier i mycket fin färgfotografering. Om man nämner en lyckosam kvinnlig debutant, Lillevi Bergman, i raggarfilmen Chans och Harriet Anderssons intelligenta framställning av en modern yrkeskvinna i Siska, torde de mest positiva företeelserna i det svenska filmåret vara redovisade. Någon ny film av Ingmar Bergman fick man alltså inte se under 1962. 156