Gunilla Roempke och Verner Klavsen i Juri Grigorovitjs balett ”Stenblomman” på Kungl. teatern. MUSIKÅRET Av KAJSA ROOTZÉN {åtskilliga hänseenden har det offentliga musiklivet, hos oss liksom annorstädes, förblivit sig tämligen likt från år till år. Så t. ex. är ju sättet att anordna och offerera konserter praktiskt taget detsamma nu som när seklet var ungt; den lyriska nationalscenens, de reguljära stads- eller provinsorkestrarnas och även de enskilda (in- och utländska) konsertgivarnas standardrepertoar omfattar — var och en i sin genre — stadigt ett relativt begränsat urval av vissa sedan länge välkända klassiska, romantiska och efterromantiska verk, vilkas position inte rubbats av senare tillkomna, i någon mån inkorporerade men mera sporadiskt framförda tonskapelser; och bland solistiskt uppträdande musiker är alltjämt pianisterna inte bara de flesta utan också de i programvalet mest konventionella. Emellertid har under de senaste decennierna skett vissa förändringar. Kring det stabilt traditionella spåret har omsider dragits upp andra. Den nya, för närvarande ”tidstypiska” musiken — ibland, fullt medvetet, mera ett experimentellt ljudmontage än organisk tonkonst i gängse mening — presenteras inte längre strövis utan ytterst konsekvent i särskilda fortlöpande konsertserier. Lika konsekvent återupplivas — av mer eller mindre specialiserade ensembler — en mycket gammal musik, d. v. s. ur arkivgömmorna framdragna verk från stilepoker långt före Bach och Vivaldi, från medeltiden och renässansen. 11 161