Konsertverksamheten i Stockholm För den moderna orienteringen sörjde, som förut, framför allt Sveriges radio med — förutom speciella studiosändningar — sin offentliga konsertserie Nutida musik och kammarmusikförbunden Fylkingen och Samtida musik. I serien Nutida musik uruppfördes under året tre svenska verk, nämligen Bengt Hambræus Segnali för sju stränginstrument och högtalargrup-per, Lars-Erik Larssons Tre orkesterstycken op. 49 och Hilding Rosenbergs Riflessioni 2. I övrigt upptog spellistan som nyheter bl. a. Karl-Birger Blomdahl: Forma ferritonans; Bo Nilsson: Szene 1; Pierre Boulez: Livre pour quatuor; Benjamin Britten: Vårsymfoni; Mauricio Kagel: Anagrama för fyra sångsolister, talkör och kammarensemble; Luigi Nono: Il canto sospeso, kantat; Henri Pous-seur: Rimes för orkester och magnetofonband; Tooru Takemitsu: Ljudkalligrafier för två stråkkvartettensembler; Wladimir Vogel: Arpiade för sopran, talkör och kammarensemble. Som dirigenter framträdde här Sixten Ehrling, Stig Westerberg och Mauricio Kagel, som solister bl. a. pianisten Erika Haase och violonisten Leon Spierer. Repertoaren för radioorkesterns mindre specialiserade offentliga konserter omfattade likaledes tre helt nya svenska verk, nämligen en Con-certino för oboe, stråkar, harpa och slagverk av Gunnar de Frumerie, Variationer för orkester av Maurice Karkoff och kantaten ”Midsommardalen” (text: Harry Martinson) av Erland von Koch. Vid dessa konserter uppträdde som dirigenter Herbert Blomstedt, Sixten Ehrling, Stig Westerberg, Sergiu Celibidache (ffg), Antonio Janigro, Paul Kletzki Maurice Karkoff (t. h.) som detta år fick Radioorkesterns tonsättarstipendium, gratuleras till utmärkelsen av radiochefen Olof Rydbeck. (vid en konsert till Bruno Walters minne) och Con-stantin Silvestri, som solister bl. a. klarinettisten Thore Janson samt pianisterna Hans Richter-Haaser och André Tchaikowski. Konsertföreningen upptog som nyheter på sin spellista Maurice Karkoff: symfoni nr 3, Erland von Koch: saxofonkonsert; Hilding Rosenberg: Riflessioni 3; Conrad Beck: konsert för stråkkvartett och orkester; Herman Koppel: pianokonsert nr 3, och Winfried Zillig: konsert för orkester. Förste dirigent var liksom tidigare Hans Schmidt-Isserstedt; dessemellan leddes institutionens orkester, Stockholms filharmoniker, av Herbert Blomstedt, Sixten Ehrling, Nils Grevillius, Carl Rune Larsson, Hans Leygraf, Tor Mann, Gunnar Staern, Stig Westerberg, Paavo Berglund, Antonio Janigro, Pierre Monteux och Constantin Silvestri. Som solister medverkade bl. a. violinisterna Leo Berlin, Bruno Eichenholz, Edith Peinemann, Wolf-gang Schneiderhan, Leon Spierer, Endre Wolf och Zvi Zeitlin; cellisten Åke Olofsson, klarinettisten Thore Janson, saxofonisterna Sigurd och Karin Rascher samt pianisterna Yara Bernette, Robert Casadesus, Greta Erikson, Sigurd Fredriksson, Monique Haas, Herman Koppel, Fredell Lack (ffg), Hans Leygraf, Hans Richter-Haaser, Artur Rubinstein och Inger Wikström. Vid tre konserter under vårterminen gästspelade kammarorkestern Virtuosi di Roma. Helt utom ramen för ordinarie konsertserier bjöds under året på gästspel av olika utländska ensembler, under vårterminen Wiens filharmoniska orkester under Herbert von Karajan samt kammarorkestrarna Complesso Vivaldi di Roma och Chicago Strings, under hösten av Münchens filharmoniker under Fritz Rieger och med pianisten Wilhelm Kempff som solist, av Münchenensemblen Studio der frühen Musik, av Festival Strings från Luzern, och vidare i anslutning till utställningen ”Konstens Venedig” i Nationalmuseum dels av I solisti veneti, dels Sestetto italiano Luca Maren-zio, som framförde Orazio Vecchis madrigalkomedi ”L’Amfiparnasso”. Under medverkan av konservatorieelever även från grannländerna anordnades under våren en serie konserter med samlingsrubriken Ung nordisk musik 62. Därvid presenterades bl. a. en kammaropera, ”Aslak”, av Mogens Winkel Holm, en pianokonsert av Erkki Salmenhaara och en ”Quin-tette infernale” av Henning Christiansen. Det radikala kammarmusikförbundet Fylkingen slog vid enstaka tillfällen över i ett slags grotesk destruktivism men presenterade också mera sansade program. Vid en konsert presenterades sålunda en förhållandevis moderat stråkkvartett av rabulisten John Cage, vid en annan spelade Niccolö Castiglioni pianomusik av dels sig själv, dels Karl-heinz Stockhausen. Under hösten gavs en orgelkonsert av Karl-Erik Welin med verk av Bengt Hambræus, Jan W. Morthenson, Mauricio Kagel och György Ligeti. Vid sista höstkonserten, rubricerad ”Musik 62”, presenterades nya verk av Lars-Gunnar Bodin, Hans Holewa, Folke Rabe och Karl-Erik Welin; detta program framfördes också i Köpenhamn och Oslo. I den mera moderata falangen Samtida musik framfördes nya verk av Laci Boldemann, Hilding Hallnäs, Sven-Eric Johanson (sångcykeln ”The haze trees”), Bo Linde (Divertimento för 162