av svensk publik och kritik ett översvallande gott mottagande. Till det verkligt glädjande under TV-året hörde också en upprustning av barn- och ungdomsgiven, resulterande i en rad stimulerande program och i ett allvarligt försök att tillfredsställa alla ålderskategorier. Skol-TV:s fortsatta verksamhet bör i detta sammanhang också nämnas; programmen har till ämnesval och utförande vittnat om fantasi och kvalitetsinriktning. En utveckling — som man hoppas i rätt riktning — genomgick också Aktuellt som i början av oktober delade upp sin kvällssändning i två avsnitt om 20 minuter vartdera, detta för att ge programmet större nyhetsmässig ”rörlighet”. Som uppläsare engagerades en fast redaktörs-stab. Med de kortare inslagen Aktuellt apropå och I förbifarten har Aktuellt försökt bredda och fördjupa sin nyhetsservice. Man kan också med visst fog tala om en ökad kulturell aktivitet under 1962. På hösten slog Horisont upp sitt ”kulturfönster” mot aktualiteter på litteraturens, måleriets, teaterns och musikens områden, under sommaren bjöds på kulturella soareer på Svindersviks herrgård, under hela året löpte Bo Lagercrantz’ serie Saker och ting. Konstnärer och författare inbjöds att göra egna TV-program (Bo Setter-lind, Bengt Anderberg och Göran Brunius var bland dem som tackade ja), Lasse Forsberg presenterade en intressant — också ur ”bild-språkssynpunkt” — serie om konsthantverkare och i Profilen mötte vi personligheter som Olof Molander, författarinnan Tora Dahl och Eyvind Johnson. Det under höstsäsongen nystartade Pressfönstret kan kanske här också nämnas — liksom den aktivitet och de spännande försök till förnyelse som producenterna för de religiösa programmen visat. Reportage av större eller mindre format har naturligtvis stått på repertoaren. Karl-Axel Sjöbloms program om Främlingar i folkhemmet, om kyrkans splittring och om mer världsliga och materiella ting som säkerhetsbälten i bilar och om simdynor lever säkert kvar i TV-publi-kens minne. Troligen är så också fallet med Ingrid Samuelssons väl genomtänkta och friskt utförda reportageserie om ett litet svenskt samhälle. Erik Forsgren kom även under 1962 med en rad inspirerade reportage, framför allt från de norrländska bygderna. På underhållningens fält är Åke Falcks insats i början av 1962 redan nämnd. Det dröjde ända till december innan han återkom, nu med det i de tyska Bavariaateljeerna inspelade programmet Fyra fünf, sex, fullt jämförbart med Kaskad. Mellan dessa muntrationstoppar utbredde sig ett svenskt TV-underhållnings ”öde land”. Nordvisionsutbytet som gav våren några trevliga danska och norska inslag upphörde under hösten då vi i underhållningsväg fick nöja oss med tävlingsleken Sista paret ut och det från radion lånade populärprogrammet Hylands hörna. TV-teatern bjöd under 1962 varierad kost, från Albert Hussons komedi Trasiga änglar till lonescos absurda Stolarna. Den nya serien Nordisk teater i TV startade med intressanta givar — från Finland J. J. Wecksells Daniel Hjort, från Danmark Kjeld Abells Judith och från Norge Ibsens Gengångare. Sveriges bidrag blev Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. En nyhet för året var införandet på måndagar — senare också på torsdagar och lördagar — av ”matineer” på eftermiddagarna då några av de nyligen givna kvällsprogrammen framfördes i repris. Denna utökning av sändningstiden pekade naturligtvis hän mot det utvecklingsmål som svensk TV kan beräknas nå i slutet av 60-talet, nämligen ett program 2. Frågan om ett andra program för televisionen blev livligt diskuterad under 1962, och i det tilläggsdirektiv till 1960 års radioutredning som kommunikationsminister Gösta Skoglund i november 1962 föreläde regering och riksdag hette det att planeringen för ett TV:s P 2 nu Eartha Kitt med uppvaktande kavaljerer i Åke Falcks ”Kaskad”. 191