lan den gamla och den nya världen gav den nutida konst från Argentina som visades på Liljevalchs. Stockholmspubliken har med åren hunnit bli tämligen blaserad och likgiltig inför den rikedom av konstupplevelser som bjuds i nästan oavbruten följd. Och om dessa utställningar väckte ett tämligen måttligt intresse så som det avslöjar sig i besöksstatistiken möttes en stor översiktsutställning av nutida tysk skulptur i Sveagalleriet av nästan komplett likgiltighet, trots att den innehöll mycket som var särpräglat, nytt och intressant. En stor jugoslavisk utställning i samma galleri rönte samma öde och där fanns också åtskilliga fina målare som väl hade varit värda att bli studerade av ett flertal. För att den stora publikens uppmärksamhet skall väckas behövs det tyvärr mycket buller och bång, sensation och gärna publicitet med snudd på skandal. Ibland kan dock en riktigt fin och intressant utställning få en sådan verkan, vilket bevisas av Moderna museets främsta prestation under året, ”Fyra amerikaner”. Den innehöll åtskilliga verk som för de i den allra yttersta nutidskonsten mindre väl bevandrade måste ha utgjort chockartade upplevelser, men för den som verkligen ville reflektera och betänka den nutida konstens situation var dessa unga konstnärer oerhört stimulerande. De många förbindelselinjerna mellan deras konst och det maskin- och stadsbetonade nutidslivet är ytterst påtagliga. Detta unga nya är en konst otänkbar i annat än vår egen tid. Den får sin inspiration av gatskyltar, ljusreklam och den aldrig upphörande trafikrytmen, av jazz och film och massverkningar. Allt utnött och kasserat gods kommer också direkt in i bilderna, åtcruppståndet från bilkyrkogårdar, soptippar och rännstenar. Allt är präglat av människan och vad hon tillverkat. De fyra konstnärerna var skulptören Richard Stankie-wicz och målarna Alfred Leslie, Jasper Johns och Robert Rauschenberg. Verksamma i New York i världens hårdaste och mest hektiska rytm visade de sig kunna behålla en mänsklighet och en surrealistisk underfundighet som är befriande. Deras konst rymmer mycket satir och självironi, den protesterar lika mycket som den accepterar. Det var kanske inte så många som gav sig tid och ro att avlyssna detta, det var kanske inte många som kunde. De som vant sig vid den mestadels förslöande och banala underhållning som film och TV bjuder i en aldrig sinande skvalflod av lättillgänglighet kunde nog aldrig anstränga sig nog att ta emot det beska budskapet från denna utställning, detta bittra tvivel och dessa plötsliga och häftiga utbrott av livslust. För många var det dock en stor och allvarlig upplevelse, en nyttig eftertanke och av årets utställningar avgjort den mest betydande. Till dessa större manifestationer fogade sig en rad utländska separatutställningar, alltifrån den bländande vita och rena upplevelsen av Jean Arps skulptur och måleri i Moderna museet och det österländskt kontemplativa och myllrande livsrika hos Mark Tobey hos Samlaren till de mera gängse och tämligen uttjatade konsthandelsvarorna från Paris, vilka som förr om åren presenterades och såldes i de vanliga gallerierna. Gentemot denna uppsjö av utländska arrangemang här hemma står de svenska konstinsatserna i utlandet patetiskt fåtaliga. På Biennalen i Venedig blev Siri Derkert ensam svensk deltagare sedan den också utsedde Bror Hjorth dragit sig tillbaka efter angrepp i pressen. I den nyuppförda nordiska paviljongen hade hon en välvald kollektion, vars ömtåliga personliga kvaliteter upptäcktes på sina håll men knappast gav eko i den internationella pressen. Tolv svenska nutidsmålare presenterades genom Svenska Institutet i New York, en utställning som skall vandra vidare i USA. Några enstaka konstnärer som Evert Lundqvist ordnade på egen hand sina utställningar ute i världen och lyckades väl. Nordisk konst, måleri och skulptur visades under sommaren i Göteborg på Götaplatsen och i Konsthallen, en utställning med god avsikt men något för liten och i vissa fall av för enkel kvalitet för att kunna bli en betydande tidsöversikt. Den hade i varje fall inte den festliga bredden och rikedomen som förkrigssom-rarnas Unionalutställningar i Mässhallen i samma stad. Vackra danska specialinsatser i de stockholmska gallerierna gjorde Astrid Noack, Egill Jacobsen och framför allt Palle Nielsen vars grafiska blad beundrades av både gammal och ung. Några vackra minnesutställningar tog fram bortgångna svenska målares betydelse och lät dem bli bekanta för en ny publik. Den charmfullaste och mest bländande arrangerades i Malmö museum och ägnades Alexander Roslin, av vilken museet lyckats till Sverige återföra ett magnifikt självporträtt från äldre dagar. Franska och svenska samlingar bidrog till den sköna och omväxlande porträttparaden och man kunde konstatera att den ibland så häcklade Roslin ofta var både psykolog och utsökt målare. Göteborg fick som ensam stad i Sverige hedern och äran att ta hand om den magnifika samling av Karl Isakssons konst, som på dansk-svenskt initiativ också utställdes i Oslo, Odense och Köpenhamn. Det var en bitter förlust för Stockholm att gå miste om 219