sammanhang kan noteras att det var väl sörjt för att de ursprungliga ritningarna skulle följas in i det sista. Skolberedningens huvudsekreterare, undervisningsrådet Orring, som medverkat i utformningen av Kungl. Maj:ts proposition, följde med ärendet till riksdagen och svarade förmodligen för det mesta arbetet även där. I propositionen förordade ecklesiastikministern att den obligatoriska nioåriga skolan från och med den 1 juli 1962 skulle kallas för grundskolan. De föreslagna frivilliga tvååriga påbyggnadslinjerna på grundskolan fick beteckningen fackskolor. Såväl i propositionen som i den föregående remissbehandlingen hade namnfrågan ägnats en förvånande stor uppmärksamhet, bl. a. hade från många håll framförts tanken att skolan skulle övertaga namnet folkskola; i propositionen avfärdas denna idé — det kan med fog hävdas, säger ecklesiastikministern, att det nu, då folkskolan och realskolan avvecklas, knappast är rimligt att behålla namnet från en av de skilda skolformer, som kommer att ersättas av den nya. Vidare understryker han ännu skarpare än skolberedningen att det under avsevärd tid skulle skapa betydande administrativa och därmed också organisatoriska svårigheter att arbeta med ett och samma namn på två skilda begrepp: den nuvarande folkskolan och den nya nioåriga obligatoriska skolan. Benämningen på skolan bör — enligt hans uppfattning — också rimligen bilda grunden för kollektivbenämningen på samtliga i skolan tjänstgörande lärare. Även namnfrågan på skolanläggningarna hade behandlats av skolberedningen, och departementschefen ansluter sig i propositionen till uppfattningen att det från flera synpunkter är mest tilltalande att gruppbenämningar generellt undvikes vid namngivning av skolor och att dessa i stället ges egennamn med lokal eller personell anknytning, t. ex. stadsdels-, personeller bygdenamn. En fortsatt utveckling i denna riktning bör eftersträvas. Detta bör gälla även för skolanläggningar innehållande olika skolformer. Detta namnintresse har redan avsatt sina spår i de kommunala skolstyrelserna där moderna bildstormare på sina håll redan gått till aktion för att helt utplåna traditionella skolnamn. Avgörande för skolans mål och undervisningens innehåll är enligt ecklesiastikministerns uppfattning varje människas rätt till allsidig utveckling av sina anlag och intressen. Tungt vägande är också det moderna samhällets behov av och krav på sådana egenskaper hos människorna, vilka grundlägger och förstärker demokratiens principer för samverkan och tolerans mellan kön, raser och nationer och som gör människorna till nyttiga samhällsmedlemmar i en tid, som kännetecknas av stark utveckling. Härav följer för undervisningsarbetet kraven på självverksamhet, åskådlighet, indi-vidualisering samt gemenskap och samarbete. Skolans struktur och uppgifter I likhet med skolberedningen förordar ecklesiastikministern nioårig skolplikt, vilken eleverna regelmässigt bör fullgöra under det sjunde till och med det sextonde levnadsåret. Möjligheterna att låta barnen börja skolan ett år tidigare eller senare än i sjuårsåldern bör enligt hr Edenmans mening vara i allt väsentligt desamma som nu. I anslutning härtill understryker statsrådet betydelsen av att förskoleväsen-det ytterligare utvecklas. Vidare biträds skolberedningens förslag om i stort sett oförändrade principer beträffande möjligheterna för eleverna att, då så befinnes lämpligt, avgå från skolan före skolpliktens slut eller kvarstanna där efter det att skolplikten upphört. Ecklesiastikministern förordar vidare, att eleverna inom de delar av den obligatoriska skolan, där alternativa studievägar kommer att finnas, skall ha tillträde till dessa på grundval av föräldrarnas och elevernas fria, successiva tillval. Godtages det fria tillvalet kan man inte längre utgå från elevstocken och de olika sätt på vilka denna kan delas upp. Spörsmålet måste angripas utifrån läroplanen: ämnesupp-sättning, timfördelning, kursplaner och s. k. förstärkningsanordningar. Inom de delar av skolan där elevernas individuella variationer motiverar läroplansmässiga och organisatoriska åtgärder utöver de pedagogiska synes man därför, på sätt beredningen angivit, ha tre möjligheter till elevmaterialets och undervisningens differentiering: en linjedelad läroplan, en sammanhållen läroplan och en läroplan med tillvalsämnen. Beredningen har grundligt diskuterat de tre alternativen. Varken den linjedelade eller den helt sammanhållna läroplanen anses motsvara nyss uppställda förutsättningar. Statsrådet förordar därför i enlighet med beredningen, att den obligatoriska skolan — i de delar där alternativa studievägar befinnes motiverade — skall organiseras på grundval av en läroplan med tillvalsämnen. Beträffande mellanstadiet ansåg ecklesiastik 227