i slöjd. Slutligen skall utredningen försöka lösa ett gammalt önskemål om en ny typ av lärartjänst, som omfattar undervisning i såväl läroämne som övningsämne. I detta sammanhang kan det ha sitt intresse att notera att en arbetsgrupp inom ecklesiastikdepartementet, som under året varit sysselsatt med att försöka finna lösningar på den stora bristen på kvalificerade lärare vid de tekniska gymnasierna, arbetat fram ett förslag om en särskild treårig lärarutbildning vid de tekniska högskolorna. Förslaget har vidareutvecklats av gymnasieutredningen och är nu föremål för remissbehandling. Utbildningen siktar på ämnena matematik och fysik samt tekniska ämnen och skulle medföra adjunktskompetens. Förmodligen kommer förslag i ärendet att föreläggas 1963 års riksdag så att utbildningen skulle kunna sättas i gång redan hösten 1963. Skolstyrelsereformen 1958 innebar bland annat att på det kommunala planet de allmänna skolstyrelserna skulle sammansmältas med yr-kesskolstyrelserna. Nu har turen kommit till motsvarande operation på det statliga området beträffande skolväsendets tillsynsmyndigheter. Ett gemensamt ämbetsverk för hela vårt skol-och utbildningsväsen nedanför högskolestadiet, Kungl. skolverket, har föreslagits av 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och viss lärarutbildning. Skolverket skall enligt de sakkunnigas mening ledas av en styrelse med chefen för verket, generaldirektören, som ordförande. Han biträdes av två överdirektörer, av vilka den ene främst skall ägna sig åt det allmänna skol-och folkbildningsväsendet och den andre åt yrkesutbildningen. Ledningen för ämbetsverket konstrueras så att den får arbeta efter ett kollegialt system, där beslut fattas efter omröstning. Det har inte ansetts lämpligt att konstruera ledningen så att generaldirektören ensam har beslutanderätt. Skolverket blir tillsynsmyndighet för huvudparten av landets utbildningsväsende och följaktligen får dess ledning ta ställning till en mångfald viktiga ärenden, som fordrar en noggrann och allsidig prövning. Ansvaret för beslut i dessa ärenden bör inte läggas på en enda ämbetsman utan bäras samfällt av en styrelse, inom vilken ärendena kan skärskådas från olika synvinklar och där skilda meningar kan komma till uttryck. Sammanfattningsvis föreslår de sakkunniga följande riktlinjer för sammansättningen av verkets styrelse: antalet ledamöter begränsas till generaldirektören, de båda överdirektörerna, ytterligare två till verkets kansli knutna chefstjänstemän samt sex lekmannarepresentanter — dessa senare är alltså i majoritet, och där kan man kanske finna en förklaring till den mångordiga argumenteringen för att all beslutanderätt skall ligga hos styrelsen och inte hos generaldirektören. Styrelsen får inte uppdelas på s ktioner; sammansättningen skall inte växla och samtliga ledamöter äger deltaga i alla plenarsammanträden. Lekmannaledamöterna, liksom verkets två chefstjänstemän från kansliet, förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år i sänder utan förslagsrätt från någon organisation. Lekmännen skall representera verkets hela verksamhetsområde och inte särskilt antingen det allmänna skolväsendet eller yrkesskolväsendet. En ledamot bör ha särskild förtrogenhet med arbetsmarknadsfrågor. För styrelsens samarbete med lärare och skolledare, målsmän, forskningen på området, fackämbetsverk samt näringsliv och arbetsmarknadsorganisationer föreslår kommittén att det inrättas en särskild rådgivande nämnd. Det nya ämbetsverket som skall börja fungera den 1 juli 1964 blir ett stort ämbetsverk. Förslaget till personalorganisation upptar 509 tjänster eller 100 mer än vad de båda nuvarande skolämbetsverken f. n. har. Kommittén gör dock gällande att förslaget innebär en nedprut-ning av personalstaten eftersom ämbetsverket också kommer att övertaga utbildningsfrågor som nu handlägges inom andra ämbetsverk. De totala lönekostnaderna kommer att per år överstiga 15 miljoner kronor. Mot slutet av år 1962, som väl kommer att gå till historien som skolreformens år, har man kunnat konstatera att den offentliga debatten i viss mån vänts från grundskolan och börjar inrikta sig på gymnasiet. Det är gym-nasieutredningens ännu så länge med stor hemlighet kringgärdade arbete som kastar sin slagskugga framför sig. Med iver diskuteras för närvarande sådana frågor som gymnasiets kom-munalisering, dess anknytning till grundskolans högstadium eller till fackskolor eller måhända en helt fristående konstruktion samt naturligtvis inte minst studietidens längd beträffande vilken i direktiven uttalats en preferens för treårig studiegång men där lärarerfarenheterna synes peka på fyra gymnasieår som nödvändiga om man vill bevara gymnasiets bildningsmål. Till en redogörelse för en del händelser på skolans område under år 1962 hör till slut att notera världslärarkongressens sammanträde i Stockholm i juli—augusti med deltagande av ungefär 400 delegater från ett 80-tal länder, varibland märktes ett stort antal representanter för asiatiska och afrikanska stater. Årets centrala ämne var ”Undervisning och fostran i teknikens tidsålder”. En av kongressens höjdpunkter var expresident Eisenhowers besök. 230