Macmillans stora ombildning av regeringen i juli, ytterligare lättade på kreditpolitiken och i början av november genomförde en omfattande uppmjukning i avskrivningsreglerna och sänkte omsättningsskatten på bilar från 45 till 25 procent. Investeringsaktiviteten syntes sålunda inte vilja få liv igen — vartill vid sidan av de allmänna konjunkturutsikterna säkert också ovissheten om utgången av EEC-för-handlingarna bidrog — och industriproduktionen förblev stagnerande. Den brittiska nationalprodukten beräknas trots detta ha stigit med någon procent över 1961 års som resultat av en ökning av den privata konsumtionen med 1,2 volymprocent, den offentliga med 5 procent och exporten med 2 procent och en samtidig nedgång i investeringarna med 1 procent. Att resurserna förblev ofullständigt utnyttjade inom den brittiska ekonomien visar kanske bäst arbetslöshetssiffrorna. I slutet av året hade sålunda arbetslöshetsprocenten stigit till 2,5 procent mot 1,7 procent vid samma tid 1961. I Skottland var arbetslösheten så hög som 4,7 procent och i Nordenglands gamla industriområden 5 procent. En nyckelfråga för brittisk ekonomi fortsatte förstås utrikeshandeln att vara. Den restriktiva politiken visade sig framgångsrik så till vida som exporten för hela 1962 steg med 3 procent (till 3 792 milj, pund), medan den motsvarande importökningen stannade vid 2 procent (till 4 495 milj. pund). Ett tecken på att den brittiska konkurrensförmågan kan ha förstärkts var att Storbritanniens andel i världs-exporten av bearbetade varor under 1962 steg något för första gången på länge. British Motor Corporation kunde redovisa ett gynnsamt år med 275 000 exporterade vagnar och en orderstock från utlandet som i slutet av året låg 22 procent högre än samma tid ett år tidigare. Det brittiska lönestoppet representerar ett ganska sensationellt inslag i den ekonomiska politiken. Som nämnts utlöpte det den 1 april. För löneutvecklingen efter denna tidpunkt hade emellertid en ”vitbok” om inkomstpolitiken rekommenderat att lönerna inte skulle tillåtas öka mer än 2 å 2,5 procent per år. I juli tillkännagav regeringen vidare upprättandet av en nationell inkomstkommission (National Inco-mes Commission), som skulle kunna göra uttalanden om det allmänna intresset vid löneuppgörelser. Kommissionen som trädde i verksamhet under hösten hann dock ej med att göra något uttalande före utgången av året; det första ärendet om införande av 40 timmars arbetsvecka för byggnadsarbetare i Skottland skulle börja behandlas på nyåret 1963. Officiell statistik visar att lönestoppet inte helt kunde genomföras. Under samtliga månader som stoppet varade (från juli 1961 till slutet av mars 1962) med undantag för november kröp sålunda det brittiska löneindexet långsamt uppåt. Den sammanlagda löneökningen för de 8 månaderna begränsades dock till 2,1 procent. Efter april steg lönerna för vissa grupper, såsom hamnarbetare, anställda i offentlig tjänst m. fl., ganska kraftigt och under hösten stod det klart att vitbokens rekommendation om begränsning av löneökningarna till 2—2,5 procent per år inte skulle kunna hållas. Från januari till oktober hade sålunda lönerna enligt det officiella indexet stigit med drygt 3 procent. Västtyska undret över I ett stabiliseringsprogram som framlades för den tyska förbundsdagen i oktober förklarades att den ”stormiga” perioden i det västtyska uppbyggnadsarbetet nu kunde anses vara överstånden. Som ett uttryck för den dämpning i utvecklingstakten som redan inletts anfördes också att medan ökningen av nationalprodukten från 1959 till 1960 uppgått till 8,5 volymprocent stannade den för 1961 vid 5,5 procent och för de tre första kvartalen 1962 vid 3,5 procent. Senare framlagda uppskattningar visar att tillväxttakten för hela 1962 torde ha blivit något större än vad siffrorna för de tre första kvartalen givit vid handen, eller omkring 4 procent. Försvagningen av expansionstakten inom den tyska ekonomien under 1961/62 torde framför allt få ses som ett uttryck för ett allt full- ständigare kapacitetsutnyttjande. Bristen på arbetskraft tenderade sålunda med den upphörande flyktingströmmen från öster att bli allt besvärligare (arbetsstyrkan beräknas under 1962 ha ökat med endast 1,5 procent, medan arbetstidsförkortningarna utgjorde cirka 2 procent). Samtidigt kan man inte bortse ifrån att en viss dämpning från efterfrågesidan gjorde sig gällande inom vissa sektorer. Kraftigt minskade självfinansieringsmöjligheter — företags-sparandet beräknas under 1961 ha nedgått med 20 procent och under första halvåret 1962 med 22 procent — ledde sålunda under 1962 till en betydande avsaktning i investeringsaktiviteten. Ökningen i näringslivets investeringar beräknas sålunda preliminärt ha stannat vid 3,5 procent mot 10 procent 1961. Också exporten kom under 1962 att utgöra 245