UTRIKESPOLITISK ÖVERSIKT Av redaktör SVEN BERGER Det kanske mest kännetecknande draget i det storpolitiska läget år 1962 var att både västalliansen och den kommunistiska världen var i ökad grad upptagna av interna problem och tvister. Dessa inre slitningar observerades visserligen mindre uppmärksamt under några krisperioder, då motsättningarna mellan maktblocken åter skärptes. Berlinkonflikten syntes tidvis åter vara på väg att komma helt i förgrunden — särskilt på eftersommaren och förhösten steg spänningen åter hotfullt i själva Berlin, och västmakterna befarade att Sovjetunionen skulle driva problemet till sin spets före årets slut. Så skedde dock inte. Händelsernas tyngdpunkt försköts i stället i oktober och november överraskande till den västra hemisfä-ren. Där konfronterades USA och Sovjetunionen dramatiskt med varandra, sedan en upp laddning med ryska raketer och bombplan på den kommunistiskt orienterade revolutionsön Kuba hade föranlett president Kennedy att med yttersta beslutsamhet sätta hårt mot hårt, vilket medförde en sensationell omsvängning av sovjetledaren Nikita Krusjtjev (se särskild artikel om Kubakrisen). Vid samma tid uppstod en mycket allvarlig situation i Sydasien. Efter flera års tvist med Indien om gränsen i Himalaya gick Kina till angrepp med betydande styrkor och tillfogade det indiska försvaret svidande nederlag. Trots eld upphör vid vinterns inbrott uppe i fjällmassiven kunde den indiskkinesiska konflikten ånyo bli akut och få världspolitiska återverkningar, men inför det nya året inriktades uppmärksamheten åter på den västliga världens problematik och den förvärrade schismen Moskva—Peking. Svåra problem för västalliansen och EEC-gemenskapen Strävandena att skapa ett integrerat Västeuropa fortsatte 1962 men stötte på ökade svårigheter. Särskilt general de Gaulles Frankrike vållade svåra problem med sin starkt nationellt betonade politik och sina anspråk på att åter bli behandlat som fullvärdig stormakt. Storbritannien förde en lång serie förhandlingar om anslutning till Gemensamma marknaden (EEC) men mötte hinder främst från fransk sida. Under tiden kunde övriga stater som önskade inträde i eller associering med EEC i stort sett endast avvakta den fortsatta utvecklingen. Komplikationerna var för britternas del i mycket stor utsträckning av politisk natur. På det ekonomiska området hade Macmillans regering sträckt sig långt för att foga in Storbritannien i det västeuropeiska marknadssystemet — så långt att flera av dotterländerna inom samväldet gripits av starka betänkligheter. Macmillans kompromissvilja i de ekonomiska frågorna hade dock inte varit tillräcklig. President de Gaulle, som strävade att utbygga de senaste årens samverkan mellan Frankrike och Västtyskland och som på många punkter kunde räkna med stöd från förbundskansler Adenauer, begärde att britterna ovillkorligen skulle uppfylla alla villkor i Romfördraget — Gemensamma marknadens traktatmässiga grundval, som också hade en politisk sida. Med andra ord: han krävde, att det brittiska riket vid anslutning till den kontinentala europeiska statsgruppen skulle avstå från den särställning det åtnjutit i kraft av gamla intressen och traditionellt inflytande utanför Europa. Vid årets slut hade utsikterna för Macmillans EEC-poli-tik ytterligare mörknat. Dessa problem återverkade på västalliansens försvarspolitik, som redan i och för sig befann sig i ett ömtåligt skede. Man hade länge diskuterat möjligheten att skapa ett kärnvapenförsvar inom ramen för Nato. Krav i den riktningen hade framförts särskilt från fransk och västtysk sida. Härvid hade man förutsatt, att USA skulle samtycka till att kontrollen över kärnvapnens placering och användning fördelades så att de europeiska Natostaterna fick verklig medbestämmanderätt. Bakom denna tankegång låg också en viss misstro mot USA, en oro för att amerikanerna, om det gällde, skulle tveka att tillgripa kärnvapen till Västeuropas försvar, om inte amerikanskt territorium direkt angreps eller utsattes för omedelbart hot. Kärnvapenproblemet diskuterades åter vid Natos ministerrådsmöte i Aten på våren 1962. Amerikanerna gjorde här vissa medgivanden och erbjöd sig att under vissa förutsättningar ställa Polarisubåtar direkt till förfogande för paktförsvaret i Europa. Frågan förblev dock väsentligen olöst, och så länge detta läge rådde var det också svårt att knäcka andra försvarspolitiska problem inom Nato. Frankrike slog under de Gaulles ledning alltmer beslutsamt 377