in på en egen väg. Inom en ganska nära framtid beräknades det franska försvaret få ett självständigt kärnvapen med tillhörande strategiskt flyg. Storbritannien däremot tvekade starkt om den rätta lösningen på sitt kärnvapenproblem. Detta land hade sedan flera år egna kärnvapenladdningar, men stora raketprojekt hade av olika skäl inställts eller ställts på avskrivning av britterna. Under 1962 hade de mera bestämt kommit fram till reviderade planer, som innebar att de skulle behålla flygbur-na kärnvapen. Avtal hade träffats med USA om leverans därifrån av raketen Skybolt, som befann sig i slutet av experimentstadiet. Den skulle tillföras Storbritanniens försvar, troligen från 1964, för att användas med stridsspetsar av brittisk tillverkning. Skybolt var avsedd att bäras av flygplan första delen av vägen mot målet. Denna planläggning drabbades dock av ett allvarligt bakslag genom att amerikanerna i november lät brittiska regeringen förstå, att de praktiskt taget hade beslutat att inhibera Sky-boltprojektet. Detta hade redan blivit mycket dyrare än beräknat, och det var inte längre militärt nödvändigt för USA. Macmillan och hans försvarsminister Peter Thorneycroft gjorde stora ansträngningar att rädda avtalet om Skybolt, men president Kennedy och försvarsminister Robert McNamara ville inte höra på det örat. Den amerikanska statsledningen markerade nu över huvud taget mycket starkt sin vilja i allians- och försvarsfrågor. Framgången i Kubakonflikten hade stärkt dess självtillit. I det sammanhanget hade man också åskådligt fått se att när världsfreden hotas i en storkonflikt, så ligger de egentliga avgörandena hos två makter — USA och Sovjetunionen. Dessa förhållanden betonades energiskt av McNamara vid Natos årliga ministermöte i december. De allierade i Europa uppmanades främst se till att öka sina konventionella styrkor. Kort före julhelgen höll president Kennedy och premierminister Macmillan överläggningar på Bahamaöarna. Macmillan resignerade i fråga om Skyboltraketerna och fick i gengäld löfte om leverans från USA av Polarisraketer. Dessa skulle jämte brittiska stridsspetsar användas som beväpning på atomubåtar avsedda att byggas vid brittiska varv. Kennedy och Macmillan tillkännagav vidare gemensamt, att de skulle arbeta för att en kärnvapenstyrka upprättades inom Nato. Denna skulle dels bli flygburen, dels också förses med raketutrustade atomubåtar. Även de brittiska kärnvapenbärande ubåtarna skulle inordnas i Natoförsvaret med det förbehållet att de skulle få användas av Storbritannien för eget behov, när ”vitala intressen” stod på spel. Också Frankrike fick ett anbud från USA om Polarisraketer, men de Gaulles ställningstagande var minst sagt ovisst. Den första reaktionen på Bahamaavtalet inom Storbritannien var på många håll tveksam, orolig eller bitter. Man ansåg, att Storbritannien hade gjort sig ytterligare beroende av USA och åtminstone på längre sikt egentligen hade ”abdikerat” som självständig kärnvapenmakt. Macmillan förklarade, att farhågorna var starkt överdrivna och försökte fästa uppmärksamheten på fördelar och kompensationer i överenskommelserna med Kennedy. Stämningen förblev likväl tryckt i Storbritannien bland annat också under intryck av ett besök som Macmillan avlagt hos de Gaulle kort före resan till Bahamaöarna. Under sina samtal med den franske presidenten hade premierministern främst diskuterat EEC-frågan, och resultatet hade varit nedslående. Enhälligt val av ordinarie generalsekreterare i FN Den 30 november valde generalförsamlingen burmanen U Thant till Förenta nationernas generalsekreterare för en full mandatperiod på 5 år. U Thants innehav av världsorganisationens högsta ämbete skulle emellertid ■— på hans egen begäran — räknas från den 3 november 1961, den dag då han provisoriskt hade utsetts till Dag Hammarskjölds efterträdare. Valet innebar en personlig framgång för U Thant, som vunnit respekt och erkännande för det sätt på vilket han löst sina uppgifter under svåra förhållanden. Redan som t. f. generalsekreterare hade han utövat ämbetets alla befogenheter, vilket blivit möjligt sedan Sovjetunionen efter en lång dragkamp under 1961 års successionskris hade nödgats att tills vidare uppge sitt krav på en tredelning av FN-lednin-gen. Västmakterna och majoriteten av FN:s alliansfria medlemsstater — också de sistnämnda hade avvisat ryssarnas försök att skaffa sig vetorätt i generalsekretariatet — kunde likväl befara att Moskva vid lägligt tillfälle skulle återuppta det s. k. trojkakravet. Provisoriet gällde till april 1963, då Hammarskjölds andra mandat skulle ha utlöpt, men redan på hösten 1962 hade Sovjet tillfälle att direkt förnya sina framstötar, eftersom generalförsamlingen då måste ta ställning till frågan om en ordinarie generalsekreterare. I augusti besökte U Thant Sovjetunionen, 378