och man antog att han då begagnade tillfället att inofficiellt försöka utröna Nikita Krusjtjevs inställning. På den punkten omgavs dock FN-chefens samtal med sovjetledaren med stor sekretess. Ett par månader senare lät U Thant förstå, att han var beredd att stanna på sin post under förutsättning att också de kommunistiska staterna godtog hans kandidatur (västmakternas godkännande kunde anses ganska givet, ehuru de hade undvikit att i förväg öppet tillkännage sin ståndpunkt för att inte skapa det intrycket att de betraktade U Thant som ”sin man”). När det kom till avgörandet, några veckor efter Krusjtjevs återtåg från Kuba, gjorde ryssarna i rådande internationella avspänning inte några svårigheter. U Thant fick säkerhetsrådets enhälliga rekommendation, och sovjetdelegaten Sorin var den förste att gratulera den nyvalde generalsekreteraren. I viss grad hade trojka-plancn haft spets mot Hammarskjöld personligen, men som man hade fått bevittna hösten 1961 efter Hammarskjölds död, hade den inneburit ett försök av Sovjet att över huvud taget inskränka generalsekreterareämbetets myndighet och att lamslå dess funktioner, om de gick emot ryska intressen. Förvisso fanns det inte någon garanti för att Moskva definitivt hade uppgivit dessa avsikter. U Thant hade före valet i november flera gånger framhållit, att FN:s finansiella svårigheter kunde komma att få ytterst allvarliga konsekvenser för organisationen. Senare på hösten återkom han enträget till detta problem, som fått sin skärpa främst till följd av att östblocket och vissa andra stater vägrat att bidra till kostnaderna för FN:s insatser i Kongo och i Gazaområdet. FN:s obligationslån på 200 miljoner dollar hade berett en lättnad, Nikolaj Fedorenko, rysk FN-representant efter Valerian Sorin. men på längre sikt krävdes mera varaktiga åtgärder. Principiellt blev läget klarare 1962 genom att Internationella domstolen, som tillfrågats av FN, uttalade att samtliga medlemsstater måste anses skyldiga att bidra till kostnaderna för ”operationer” av Kongotypen. Därmed var likväl inte den praktiska frågan löst, och generalförsamlingen beslöt i december att våren 1963 hålla en urtima session speciellt om finansproblemet. Initiativ av neutrala för atomprovstopp I mars 1962 inleddes i Genève den nya nedrustningskonferens i FN-regi som stormakterna hade enats om 1961. Samtliga de fem väst- och de fem öststater som hade varit representerade vid nedrustningskonferensen i Genève 1960 skulle nu åter ha mötts vid förhandlingsbordet tillsammans med ombud för 8 neutrala eller alliansfria stater. Men Frankrike hade givit återbud. Detta land höll på att reorganisera sin krigsmakt — bland annat med egna kärnvapen — och hade kommit i otakt med de övriga ledande västmakterna. Om sovjetledaren Krusjtjev hade fått råda, så skulle Genèvekonferensen 1962 i det första skedet ha förvandlats till ett toppmöte mellan regeringscheferna i samtliga deltagarstater. Upprepade förslag av denna innebörd kom från Moskva i februari, men de avvisades av USA och Storbritannien. Krusjtjev fick nöja sig med att de amerikanska, brittiska och ryska utrikesministrarna sammanträffade i Genève några dagar före den allmänna nedrustningskonferensens öppnande. Denna trio diskuterade också aktuella storpolitiska frågor, i synnerhet Tyskland och Berlin, men utan några egentliga resultat. Nedrustningsförhandlingarna i Genève, som med vissa avbrott pågick större delen av året, kom i hög grad att präglas av förnyade ansträngningar att hejda kärnvapenkapprustnin- 379