garna där var angelägna att hålla en linje, som tog hänsyn till bägge maktblockens uppfattning och som kunde underlätta en realistisk kompromiss. Trots allt föreföll det inte helt uteslutet att Väst och Öst skulle kunna enas. Vid slutet av 1962 hade bägge sidorna gjort nya medgivanden, dock ännu inte tillräckliga för en överenskommelse. Västmakterna var nu beredda att godta stopp för prov i rymden, i atmosfären och under haven utan någon internationell inspektion, eftersom tekniken att på stora avstånd registrera och identifiera explosioner hade ytterligare utvecklats. Däremot ansåg de fortfarande, att inspektion var nödvändig i fråga om underjordiska prov. Detta förbehåll avvisade ryssarna i den formen att de satte ett ”moratorium” för underjordiska prov som villkor för en överenskommelse om stopp för övriga prov. Med stöd närmast av Indien och Mexiko föreslog Sverige i november, att man skulle tillsätta en tillfällig internationell kommission be stående av vetenskapsmän och ge denna till uppgift att förbereda en permanent överenskommelse om allmänt provstopp. Denna plan tog fasta på möjligheten att kärnvapenmakterna efter 1962 års experimentserier skulle sluta med prov i rymden, i atmosfären och under haven. Vidare föreslogs ett tidsbegränsat ”moratorium” i fråga om underjordiska prov. De neutrala förordade också användandet av seismiska instrument, s. k. svarta lådor, plomberade registreringsapparater av enkel konstruktion, vilka skulle placeras ut på lämpliga avstånd och kontinuerligt avläsas av kontrollanter från ett internationellt organ. Ryssarna visade intresse för detta bekväma uppslag. Västmakterna däremot var reserverade och sade, att de svarta lådorna inte kunde helt ersätta verklig inspektion på ort och ställe. I december rapporterade Genèvekonferensen till FN, att några överenskommelser ej nåtts, varpå förhandlingarna ajournerades. Rapporten var negativ även om allmänna nedrustningen. Hopp om stabilisering i Kongo efter ännu ett krisår Frågan om Kongos enande drevs 1962 till ett avgörande men först under årets sista dagar, efter en serie nya förvecklingar och kriser. Dessa vållades i första hand av konflikten mellan kongolesiska centralregeringen och Tshomberegimen i det separatistiska Katanga, vilken alltjämt fick stöd av de belgiska, franska och brittiska intressenterna i gruvindustrien. Det labila, tidvis hotfulla tillståndet i Kongo hade dock också andra orsaker. Separatistiska tendenser fanns fortfarande på olika håll i det stora, flerstädes outvecklade landet, och Cyrille Adoulas regering hade stora svårigheter att utöva någon effektiv myndighet utanför Léopold-villeprovinsen. Utan Förenta nationernas ”närvaro” skulle med all sannolikhet den 1960 brådstörtat upprättade Kongorepubliken ha sjunkit samman i kaos och inbördes strider. I k nuari begärde Sovjetunionen att säkerhets-rå' -t åter skulle debattera Kongoproblemet. kyssarna hade sannolikt flera olika motiv, men först och främst var de irriterade av att USA hade aktiverat sin Kongopolitik och beslutat att kraftigt bistå Adoulas regering. Inte minst tack vare vissheten om detta amerikanska stöd hade centralregeringen lyckats komma till rätta med frondören Antoine Gizenga i Stanleyville. Också denne vänsterorienterade separatist med vittgående aspirationer — inte utan fog benämnd Lumumbas arvtagare — hade betytt ett hot mot Kongos enhet. Det var på längre sikt kanske speciellt farligt, därför att det kunde öppna dörren för kommunistisk infiltration. Nu var Gizengafalangen undanmanövreråd, och på nyåret såg det ut som om också Katangasepara-tismen snart skulle vara ett avslutat kapitel. I december 1961 hade Tshombe efter politiska och militära påtryckningar träffat en överenskommelse med Adoula vid ett möte i Kitona. Detta avtal betydde, att Tshombe i varje fall i princip hade godtagit en enad Kongofedera-tion. Läget verkade över huvud taget ganska hoppfullt, och Adoula motsatte sig varje nytt ingripande av säkerhetsrådet på ryskt initiativ. På förslag av USA ajournerade sig rådet vid månadsskiftet januari—februari efter ett kort möte. Förhoppningarna att Kitonaavtalet snart skulle kunna börja genomföras blev inte infriade. Visserligen godkändes överenskommelsen i mitten av februari av Katangas provinsparlament, men det skedde med en rad reservationer, och Tshombe återupptog snart sin förhalnings-politik. Han trodde tydligen, att han skulle kunna ta hem spelet, om han blott höll ut tillräckligt länge. Under våren och försommaren fördes i flera omgångar förhandlingar mellan Adoula och Tshombe, men de medförde inte något påtagligt resultat. I augusti utformade FN:s fungerande generalsekreterare U Thant i nära samverkan med Washington en ny plan för Kongos enande. FN tog alltjämt i första hand sikte på en förhandlingsuppgörelse mellan Léopoldville och Elisabethville, men för 381