President Tshombe i en av sina typiska talarposer, denna gång vid återkomsten i april från överläggningarna i Léopoldville. världsorganisationen hade en lösning blivit brådskande. Den måste av finansiella skäl försöka att snarast skapa ett sådant läge att den mycket dyrbara insatsen av internationella truppkontingenter i Kongo kunde reduceras eller helst helt avvecklas. FN-planen förutsatte att Kongo skulle styras centralt från Léopoldville men att republiken skulle få en klart federal struktur med ungefär samma lokala status för Katanga som för övriga provinser. De finansiella och ekonomiska sidorna av planen vad särskilt Katanga beträffade var endast preliminärt fastlagda. Närmast tog man sikte på att skatter och övriga intäkter från provinsens gruvindustri, i huvudsak Union Minières anläggningar, skulle delas lika mellan central- och provinsregeringarna. Tshombe fick i slutet av augusti tio dagars frist att godta planen. Detta gjorde han inom utsatt tid, dock alltjämt med förbehåll. Nya övertalningsförsök gjordes de närmast följande månaderna. Även Storbritannien, Frankrike och Belgien rådde Tshombe att acceptera U Thants plan. Dessa stater hyste dock fortfarande tvekan och betänkligheter, i synnerhet inför risken att FN inte utan att tillgripa vapenmakt skulle kunna få Katangaleda-ren att ge vika. Ur speciellt brittisk synpunkt var en sådan eventualitet oroande också därför att en ny akut Katangakris skulle kunna återverka oberäkneligt på den mycket labila situationen i Federationen Rhodesia och Nyasa-land. USA däremot stödde oreserverat U Thant, också om det till äventyrs skulle gälla att sätta FN-trupper i aktion. Detta kunde komma att ske, menade man, om Katangas gendarmeri företog desperata aktioner. I samband med sådana hypotetiska resonemang påpekade FN-ledningen själv bl. a. också, att antalet utländska legosoldater i Katanga åter hade ökats. På amerikanskt håll sade man, att nya uppskov och komplikationer i Kongo inte kunde tolereras, bl. a. av den orsaken att Adoulas regering hade ytterligare förlorat auktoritet och snart nog kunde få en ohållbar ställning. I den allmänna debatten om Kongoproblemet divergerade åsikterna starkt, nu liksom i tidigare kritiska skeden. På flera håll hyste man betänkligheter inför den form interventionen mot Katangaseparatisterna hade fått. 382