inte dragit de militära konsekvenserna av denna uppfattning. Indien med sin neutralistiska politik hade ju ansett sig kunna starkt begränsa utgifterna till försvaret för att först och främst inrikta sig på landets ekonomiska och sociala utveckling, och denna inställning hade i stort sett förblivit normgivande även inför den förvärrade tvisten med Kina. Tidigt på hösten hade visserligen trupperna i det nordöstra gränsområdet förstärkts och reorganiserats, men med sin till större delen omoderna beväpning och sina långa, otillräckliga etapplinjer kunde indierna inte hejda anstormningen norrifrån. Läget blev direkt kritiskt i november, då kineserna trängde ned genom strategiska bergspass och hotade Assamslätten. För det indiska folket blev det överhängande hotet en svår chock. Nehrus neutrala linje, gärna utlagd av honom själv i moraliserande tonfall, hade inte givit någon säkerhet gentemot en stor granne, som rustat sig för att kunna föra en aggressiv utrikespolitik. Det stod klart, att det försummade indiska försvaret snarast måste sättas i bättre skick. Å andra sidan började indierna förstå, att även om inte Kina fortsatte sina angrepp från gränsdistrikten in i centrala delar av landet, så kunde den kommunistiska makten uppe i norr hålla Indien under långvarig press, så att dess ekonomiska utveckling allvarligt försvårades eller kanske äventyrades. I det omedelbara nödläget såg sig Nehru nödsakad att begära vapenhjälp av USA och Storbritannien. Dessa makter levererade skyndsamt sådan lättare krigsmateriel som Indien närmast var i behov av. Den indiske premierministern deklarerade för sin del, att han ansåg sig kunna ta emot denna hjälp utan att uppge neutralitetskursen. Denna politik hade dock tillfogats ett så allvarligt slag att ett fortsatt närmande till västmakterna inte kunde betraktas som uteslutet. USA och Storbritannien satte ett viktigt villkor för sin hjälp. De förutsatte, att de vapen Indien erhöll på ekonomiskt mycket fördelaktiga betingelser endast skulle få användas till att bygga upp det indiska försvaret i norr. Amerikanerna och britterna var i eget intresse angelägna att förhindra en farlig rubbning av den redan tidigare inte synnerligen betryggande stabiliteten i Sydasien. Därför krävde de också, att Indien och Pakistan skulle visa största möjliga återhållsamhet i sin mångåriga inbördes konflikt om Kashmir. Enligt villkoren för vapenleveranserna fick Indien inte använda denna materiel till att nu eller senare stärka sina positioner gentemot Pakistan. Med denna utgångs punkt begagnade Washington och London tillfället att försöka få Kashmirkonfliktens parter att äntligen bilägga tvisten. Både Nehru och Pakistans president Ayub khan lovade att bjuda till, och förberedande förhandlingar inleddes i december. Stormen i Himalaya bedarrade tills vidare vid vinterns inbrott. Denna vändning kom genom ett kinesiskt initiativ lika överraskande som anfallslavinen i oktober. Den 20 november förklarade Kinas regering, att dess styrkor skulle inställa stridsaktiviteten i gränsområdena inom 48 timmar. Samtidigt föreslogs förhandlingar och tillbakadragande av trupperna på ömse sidor. Kina skulle från och med 1 december successivt dra tillbaka sina trupper till positioner 20 km bakom ”de faktiska kontrolllinjer som existerade 7 november 1959”. Från kinesisk sida förutsattes, att indierna likaså skulle hålla sina trupper på ett avstånd av 20 km från ”kontrollinjen” efter det eld upphör inträtt natten till 22 november. Ehuru det inte utsädes av kineserna var av allt att döma ”kontrollinjen” i det nordöstra gränsområdet liktydig med den s. k. McMahon-linjen, som hade fastställts 1914 i ett avtal mellan den brittiska kolonialregimen i Indien och det kinesiska lydlandet Tibet. Denna linje längs fjällryggarna hade egentligen aldrig utstakats i terrängen. Den hade inte formellt ratificerats av det gamla Kina och hade aldrig erkänts av Kommunist-Kina, men det fria Indien hade bevarat den som arv från det brittiska väldets tid. Vad som egentligen avsågs i Pekings förslag med ”ställningen vid gränsen i november 1959” var oklart. Kinesiska framstötar i Himalaya hade börjat det året några månader efter krossandet av den antikommunistiska revolten i Tibet. Indien hade avvisat Pekings territoriella anspråk och situationen hade förblivit svävande. Under flera perioder hade gränsintermezzon åter ägt rum. I Ladakhprovinsen, en del av Kashmir, hade kineserna efter hand besatt en rad punkter i ödsliga trakter, och indierna hade i sin tur upprättat posteringar i områden, som Peking ansåg tillhöra Kina. Pekingregeringens anspråk gällde i Ladakh c:a 35 000 kvkm och i nordöstra gränsområdet inalles c:a 85 000 kvkm. Efter den dundrande militära maktdemonstrationen hösten 1962 var Kinas närmaste avsikter dunkla. Mao Tse-tung och hans män syntes vilja undvika ett utvidgat krig, och de kinesiska styrkornas faktiskt genomförda återtåg i gränszonerna kunde betyda att Peking närmast var benäget för en bytesaffär. En sådan skulle möjligen kunna få den innebörden 384