att man tills vidare återgick till status quo i nordöst men att Indien avstod från östra La-dakh, där kineserna redan 1956—1957 i hemlighet hade byggt en strategisk väg mellan Sin-kiang och Tibet över Aksai Chin-platån. Man antog allmänt, att Kina under alla omständigheter skulle vägra att släppa denna del av La-dakh. Indiens största verkliga intresse låg i nordöstområdet med passen ned mot Assam och Bengalen. Sålunda skymtade möjligheter till åtminstone en temporär uppgörelse. Nehru misstänkte dock mera vittgående kinesiska krav vid eventuella förhandlingar. För övrigt hade han för egen del inte någon handlingsfrihet så länge indierna befann sig i nationell upphetsning efter de förödmjukande bakslagen i oktober—november. Under dessa förhållanden försökte Nehru vinna tid. Officiellt krävde han återställande av det läge som rådde vid gränsen före 8 september 1962, och i en notväxling begärde han att Peking skulle ytterligare ”klarlägga” sina förslag och krav. Vad som kunde komma att hända efter vintern i fjällmassiven var mycket ovisst. Försök att förmedla en uppgörelse gjordes av sex neutrala afro-asiatiska stater, som i december höll ett möte i Colombo på Ceylon (se Utrikeskronologien 10/12). Konfliktparterna ställde sig inte direkt avvisande. Åtminstone till en början trodde sig Peking kunna dra fördel av detta initiativ. Nehru höll god min så gott han kunde men var tydligen besviken och irriterad över att Colombokonferensens delta- Krusjtjev talar i Moskva i december i samband med 45-årsminnet av bolsjevikrevolutionen. gare anlade ”objektiva” synpunkter på en konflikt, som enligt Indiens uppfattning hade förvållats av Peking och bragts till sin spets genom kinesisk aggression. Kinas och Sovjets kommunister i skärpt fejd Schismen mellan Peking och Moskva förvärrades ytterligare under 1962 och kom också mera öppet till synes, i synnerhet under höstmånaderna i samband med den ryska reträtten från Kuba. Även nu fördes dock polemiken länge indirekt (jämför SvD Å. 1961, sid. 320 och 321). Den uttrycktes vanligen i ideologiska termer, som utomstående hade svårt att exakt bedöma i den aktuella situationen, och bägge parterna använde i regel ”tredje man” som närmaste objekt för sina utfall. Moskva attackerade det albanska kommunistiska partiet för dess ”dogmatism” och ”sekterism”. Såväl inom som utom den kommunistiska världen visste man emellertid, att Kremls förkastelsedomar faktiskt riktades mot Peking, som hade tagit Albanien under sitt beskydd och som höll just den linje som föranledde de ryska angreppen mot ledarna i Tirana. Männen i Peking överöste i sin tur Titos Jugoslavien med anklagelser och tillvitelser för dess ”moderna revisiopism” och påstådda undfallenhet gentemot ”imperialisterna”. Även här kunde de indirekta utfallen och dubbelspråket lätt tolkas. Beskyllningarna drabbade egentligen Sovjetunionens ledare, som enligt kinesisk uppfattning gjort sig skyldiga till allvarliga avvikelser från marxismen-leninis-men. Peking hävdade för sin del anspråk på att företräda den rena läran, och motsättningarna kunde betraktas som en kamp om ledarskapet över den världskommunistiska rörelsen. I en rad kinesiska deklarationer och kommentarer utlades texterna med udd mot Moskva. Sovjetunionens kommunistiska parti svarade med samma mynt. Delvis tjänade de ideologiska analyserna som kamouflage för rent politiska, maktbetonade motsättningar. Särskilt under höstmånaderna blev polemiken stundom nästan obeslöjad. Kineserna anklagade Sovjet-ledningen för allvarliga missgrepp under Kuba-krisen. De sade, att ryssarna överskattat kärnvapnens betydelse och ”förlorat tron på de revolutionära massorna”. Moskva hade, hette 25 385