Frankrikes förste ambassadör i det fria Algeriet Jean Marcel Jeanneney (t. h) överlämnar sina kreditivbrev till presidenten i den provisoriska exekutiven Abderrahmane Farès. mycket svårt att få läget under kontroll. Paris tvekade också i det längsta att sätta in armén i direkta aktioner mot OAS, då osäkerhet rådde om dess pålitlighet i alla lägen. OAS aktivitet inskränktes inte till Algeriet, i den franska huvudstaden rådde hög kuppberedskap efter en serie sprängdegsdetonationer, varvid bl. a. utrikesdepartementet skadades. Samtidigt pågick emellertid hemliga förhandlingar om vapenstillestånd mellan Paris och den algeriska provisoriska regeringen som hade sitt högkvarter i Tunis. Parterna var eniga om att utgångspunkten för en blivande fred måste vara att Algeriet skulle bli självständigt men att en betydande ekonomisk samverkan skulle bestå. Ur fransk synpunkt gällde det framför allt att skapa garantier för de kvarvarande euro-peernas säkerhet samt för att Saharas olje- och gasrikedomar fortfarande skulle få exploateras av Frankrike. En uppgörelse krävde långt gående eftergifter från ömse sidor, men kompromissviljan ökades av att de Gaulle och FLN i OAS hade en gemensam fiende. Sedan Algerietministern Joxe efter sega förhandlingar i Schweiz med en algerisk delegation nått en preliminär överenskommelse, höll de Gaulle i början av februari ett tal, vari han bebådade att fred stod för dörren. Slutförhandlingarna, som också de blev segslitna, ägde rum i Évian, där den 18 mars Joxe och en av de vice premierministrarna i den algeriska provisoriska regeringen, Belkacem Krim, kunde underteckna ett vapenstillestånd som gjorde slut på det drygt sju år gamla kriget. I Évianavtalet förklaras ett fritt Algeriet i nära samverkan med Frankrike vara den bästa lösningen. I stora drag gick uppgörelsen ut på att alla krigsfångar och politiska fångar inom 20 dagar efter det vapenvila trätt i kraft skulle friges och beviljas amnesti. Frankrike skulle svara för ordningens upprätthållande i Algeriet till dess att självstyrelsen trätt i kraft. En folkomröstning skulle äga rum i Frankrike som bekräftelse på avtalet, och i Algeriet skulle inom 3—6 månader en annan folkomröstning hållas, där väljarkåren hade att rösta för eller emot ett oberoende Algeriet och det fransk-algeriska samarbete, som drogs upp i Évianavtalet. De franska truppstyrkorna i Algeriet, som uppgick till c:a 350 000 man, skall enligt avtalet under en tid av 12 månader efter folkomröstningen gradvis skäras ned till 80 000 man, som under nästa 24-månadersperiod dras tillbaka. Européerna i Algeriet får under en treårsperiod algeriska medborgerliga rättigheter, varefter de får välja mellan franskt och algeriskt medborgarskap. Beträffande Sahara skall ett fransk-algeriskt samarbete på basis av paritet inledas och franska bolag få företräde vid beviljande av nya gas- eller oljekoncessioner. Atombasen i Sahara skall i fem år stå under fransk överhöghet. Frankrike får vidare hyra marinbasen Mers el Kebir på 15 år. I ekonomiskt avseende skall Algeriets näringsliv baseras på ett nära samarbete med Frankrike, som bl. a. utlovat ett stöd på omkring 3 miljarder kronor om året under tre års tid. Fredsavtalet blev för OAS signalen till ökad terrorverksamhet, och dess ledare exgeneral Salan förklarade att vad som hittills utspelats var rena barnleken mot vad som komma skulle. I Alger och Oran gick OAS-förband till offensiv mot muhammedanska folksamlingar med tunga eldhandvapen, varvid många dödsoffer krävdes, de Gaulle utlovade emellertid krafttag mot vad han kallade för öppen revolt och satte nu för första gången in armén mot terro 398