risterna, som dittills endast mött halvhjärtat motstånd från gendarmeriet. Ännu ett bakslag led OAS när Salans närmaste man, exgeneral Jouhaud, tillfångatogs. FLN visade, för att inte sätta Évianavtalet på spel, en märklig disciplin under dessa provokationer och ingrep endast sporadiskt för att skydda befolkningen. Förberedelserna för självständigheten fortsatte, trots de svåra förhållandena, program-enligt, och övergångstidens regering, kallad exekutivrådet, med algeriern Abderrahman Farès som ordförande, installerades utanför Alger. En överväldigande majoritet fransmän röstade för Évianavtalet vid folkomröstningen den 8 april, men OAS desperata kamp för att få till stånd ett blodigt kaos som skulle omintetgöra fredsverket fortsatte. Algeriska provisoriska regeringen manade muhammedanerna att behålla lugnet men fick allt svårare att tygla massornas förbittring. Inför hotet att Évianavtalet skulle brytas beslöt de Gaulle att ytterligare skärpa insatserna mot OAS. Trupperna förstärktes i Alger och Oran, de båda värsta oroshärdarna, vilket emellertid inte hindrade nya, svåra våldsdåd. I de flesta fall visade sig soldaterna obenägna att ingripa på skarpen mot europeerna, och de civila myndigheterna höll i de flesta fall OAS-männen om ryggen. Två månader efter vapenstilleståndet hade terrorn krävt över 1 000 dödsoffer, varav endast en femtedel europeer. OAS ställning började dock försvagas genom att europeerna, tiots förbud från OAS-ledningen, i allt större utsträckning började fly ur landet. Under våren reste i genomsnitt 1 000 personer om dagen till Frankrike, på sommaren steg siffran till 5 000. Ett svårt bakslag för OAS blev också att dess ledare Salan greps mitt i Alger. I Paris dömdes exgeneral Jouhaud till döden, vilket utlöste stora proteststrejker bland Algeriets europeer. Rättegången mot Salan, som tog på sig allt ansvar för OAS verksamhet, mynnade ut i ett sensationellt domslut: livstids fängelse. Detta betraktades som en uppmuntran åt alla de krafter som försökte hindra freden i Algeriet. Det var nu heller inte möjligt att avrätta Jouhaud, och verkställigheten uppsköts. Rykten började emellertid höras att OAS övervägde att inställa kampen, om garantier för ekonomiska och politiska privilegier för europeerna i städerna kunde erhållas. I Alger inträdde en längre, inofficiell vapenvila, under vilken hemliga förhandlingar fördes mellan OAS och FLN om att avblåsa striderna. Ehuru exilregeringens chef Ben Khedda förklarade att några utfästelser som gick utöver Évianavtalet inte kunde komma i fråga och OAS piratradio försäkrade att kriget skulle flamma upp på nytt och hela landet ödeläggas om inte OAS villkor godkändes, blev det tydligt att splittringen var stor inom OAS led och att de krafter som där önskade lägga ner vapnen höll på att få överhanden. Jouhaud vädjade från sin dödscell om fientligheternas inställande. Förhandlingskontakterna mellan FLN och OAS blev allt mer långtgående och sedan OAS fått försäkringar om att även europeer skulle rekryteras till de säkerhetsstyrkor, som skulle svara för ordningen i Algeriet när landet blivit självständigt, kunde en fredsöverens-kommelse slutas mellan den civile OAS-ledaren Susini och Belkacem Krim. Den 17 juni gav OAS högkvarter order om att vapnen skulle tystna från midnatt. Salan förklarade att han godtog avtalet, men i Oran vägrade OAS under ledning av exgeneral Gardy att ge upp och En liten fransk pojke håller armen om en algerisk flicka på denna affisch, som sattes upp överallt i Frankrike och Algeriet under omröstningskampan-jen på våren. ”För våra barn — fred i Algeriet” lyder texten. 399