siggick under lugn och 70 procent av de röstberättigade deltog. Över 99 procent röstade för enhetslistan. Ben Bella valdes av det nya parlamentet som enda kandidat till Algeriets första premierminister med 141 röster mot 31 blanka eller ogiltiga. Återstoden av året förlöpte under yttre lugn, ehuru willaya III, berberområdet, krävde autonomi och endast formellt stod under centralregeringens överhöghet. Det ekonomiska läget förvärrades dock förfärande snabbt. Över 2 milj, man, nära hälften av landets vuxna manliga befolkning, var arbetslösa. Industriproduktionen sjönk till under en tredjedel. Samtidigt stod viktiga delar av samhällsmaskineriet stilla. Skolor och sjukhus stängdes på grund av lärar-och läkarbrist. Hungerdemonstrationer utbröt i skilda delar av landet varvid utmärglade folkhopar skrek ”vi vill ha arbete och bröd”. Ben Bella utlovade en omfattande jordreform och industriell uppryckning. Han förklarade att kraftverk, gruvor och utrikeshandel skulle förstatligas och att ”perspektiven var socialistiska”. Samtidigt underströk han emellertid värdet av fortsatt ekonomisk samverkan med Frankrike. Farhågorna att Ben Bella skulle styra in på en östvänlig utrikespolitisk kurs dämpades, när han förbjöd kommunistpartiet. Anledningen antogs dock främst vara av inrikespolitisk art. Det stigande missnöjet över den materiella nöden kom framför allt till uttryck i den kommunistiska pressen, och Ben Bella torde ha befarat att kommunisterna skulle vinna terräng på FLN:s bekostnad. Han bekände sig öppet till enpartisystemet och underströk att med de stora svårigheter Algeriet stod inför kunde partikonkurrens inte tolereras. Flera omständigheter medverkade till att Évianfredens bestämmelser inom kort kom att verka orealistiska. Det jättelika finansiella stöd Frankrike utlovat hade till stor del baserats på förutsättningen att omkring hälften av den miljon europeer som fanns i landet, och som till största delen bar upp näringsliv och förvaltning, skulle stanna. Men vid årsskiftet fanns endast drygt 100 000 kvar, och massutvandrin-gen fortsatte under intryck av att omkring 1 500 europeer ”försvunnit”, att beslagtagande av egendomar som tillhörde europeer som lämnat landet skapade även materiell rättsosäkerhet och att den ekonomiska misären blivit långt värre än någon vågat tänka. En följd av massflykten blev att överförandet av kapital till Frankrike, vartill europeerna i Algeriet enligt Évianavtalet hade oinskränkt rätt, kom att ske i väsentligt större utsträckning än väntat. Inte endast den europeiska befolkningsrörel-sen hade felkalkylerats. Man hade räknat med att en betydande del av de 450 000 algerierna i Frankrike efter freden skulle återvända till sitt hemland. Så skedde inte. I stället kom denna grupp att ökas starkt, både genom tillströmning av arbetslösa algerier och av sådana som samarbetat med fransmännen och inte vågade stanna i Algeriet av fruktan för repressalier. I Paris befarades att den politiska modera-tion Ben Bella visat till stor del blott kunde tillskrivas det faktum, att Algeriet så gott som helt levde på franska förskott, uppgående till omkring 10 miljoner kr. om dagen. Vid förhandlingar under senhösten i Paris utfäste sig Frankrike att hjälpa Algeriet ur dess akuta ekonomiska kris, men hur de ekonomiska och politiska relationerna på längre sikt skulle komma att gestaltas var ovisst. VASAVARVET INVIGT Sedan Vasaskeppet genom ett omfattande arbete bärgats och förts in från sin över tre sekler långa vila på havets botten, följde det betydelsefulla arbetet på att bevara skeppet och alla i samband med bärgningen gjorda fynd för framtiden. Vidare måste skeppet visas för allmänheten. Vasavarvet med gallerierna och promenadramperna hade färdigställts i februari, och den 16 i denna månad invigdes varvet högtidligen av Wasanämndens ordförande, prins Bertil, i närvaro av bl. a. kung Gustaf Adolf. Dagen därefter öppnades varvet för allmänheten. Några besök på själva skeppet får inte ske ännu på åtskilliga år, men från promenadramperna kan besökarna mycket väl se in på det pågående konserveringsarbetet. Varvet blir utan tvivel en enastående turistattraktion. Detta framgår bl. a. av det intresse som på världsutställningen i Seattle har visats regalskeppets kanon, som utställts där. Med hjälp av 1600-talsklädda studenter sköts salut med den gamla kanonen. Bland fynden på skeppet märktes bl. a. en del av ankartrossen. För konservering var den hopplöst förlorad, och materialet översändes i stället till Tumba pappersbruk, där man beräknade att få ut bortåt 30 000 pappersark av det originella materialet. Papperet skulle sedan säljas till högt pris för att ge Wasa-nämnden ytterligare inkomst. Bland de många fynden må f. ö. nämnas några flaskor rom, som avsmakades av en del personer, bl. a. dykarbasen Per-Edvin Fälting. 402