slog upp sitt huvudkvarter och hyllades av enheter ur armén, som varit stationerade i Marocko. Försök att få en försoning till stånd blev resultatlösa. Ben Bella gjorde tvärtom brytningen definitiv genom att proklamera att en politbyrå skulle bildas för att ”ta Algeriets öde i sina händer”. Det betydde i praktiken en motregering till Ben Kheddas. Vågskålen slog över till dennes nackdel, hans ministär upplöstes efter hand genom att de flesta ministrarna lämnade den och övergick till Ben Bella. Av dess mer bemärkta medlemmar stod endast Belkacem Krim lojal. Inbördeskrig syntes nära, sedan Ben Bella-trogna trupper tagit kontrollen över såväl städerna Böne och Constantine i östra Algeriet som Oran i västra. Belkacem Krim begav sig då till sin hemtrakt Kabylien för att mobilisera de krigiska berberna, som icke är araber, och som utgjort kärnan i de irreguljära förband som bekämpat fransmännen. Inför dessa hotande tecken och det förhållandet att hundratals europeer spårlöst ”försvann” blev den europeiska massflykten från Algeriet allt mer omfattande. Paris utfärdade en bister varning. Om läget förvärrades skulle Frankrike inte låta armén som hittills stå med för fot gevär utan ingripa för att skydda medborgarnas liv. Det underförstods även att det franska ekonomiska biståndet då skulle utebli. I takt med europeernas försvinnande lamslogs allt mer näringsliv och förvaltning, där denna befolkningsgrupp spelat en dominerande roll. Laglöshet och svält grep omkring sig. De väntade inbördes striderna uteblev, sedan en uppgörelse träffats i början av augusti, som i praktiken innebar att Ben Khedda kapitulerade. En av sju medlemmar bestående politbyrå, som avlöste Ben Kheddas skuggregering, inrättades enligt Ben Bellas förslag. Majoriteten inom politbyrån, där bl. a. Mohammed Khider blev generalsekreterare, var för Ben Bella, men där fanns också hans motståndare Mohammed Boudiaf. Ben Khedda lämnades utanför. En ytterligare skärpning av de inre motsättningarna, som förde till yttersta gränsen för inbördeskrig, inträffade i slutet av augusti. Den våldsamma maktkamp som pågick bakom kulisserna mellan politikerna, cheferna för de sex militärområden (willaya), i vilka FLN organiserat befrielsekampen, och ALN-officerare kunde inte döljas sedan politbyrån tillkännagivit att de till den 2 september utlysta valen skulle uppskjutas på obestämd tid, därför att ledarna för willaya IV (Alger) planerade en väpnad kupp. Ben Bellas motståndare Mohammed Boudiaf förklarade då att han skulle avgå ur polit byrån, och cheferna för de stridsvana willaya IV och willaya III (Kabylien) slöt upp bakom honom. Sedan regelrätta strider flammat upp i Algers kasbah mellan Ben Bella-anhängare och soldater från willaya IV, gav Ben Bella sina trupper i västra Algeriet order om att gå mot huvudstaden. Cheferna för willaya III och IV sade sig skola försvara staden till varje pris. Civilbefolkningen, förfärad över utsikterna att den korta freden nu skulle prisges, demonstrerade bittert mot soldaterna, och i Alger skrek jättelika människomassor: ”Sju års krig är nog!” När Ben Bella-trupperna ryckte fram mot huvudstaden, ägde på flera ställen drabbningar rum, som krävde hundratals dödsoffer, men civilbefolkningen lyckades på de flesta håll genom att ställa sig som en levande mur mellan de framryckande förbanden hindra att inbördeskriget slog ut i full låga. Efter några dagar nåddes en kompromiss som gick ut på att Alger skulle demilitariseras och allmänna val hållas redan 20 september. Ben Bella, som flytt från huvudstaden, återvände och politbyrån återupptog sitt arbete. Den lista över de kandidater som skulle väljas till det första parlamentet, som politbyrån lade fram, var rätt olik den lista som de olika willayacheferna tidigare gjort upp. En tredjedel av namnen på den gamla listan, bl. a. Ben Kheddas, var strukna. Listan upptog dock några motståndare till Ben Bella, bl. a. Belkacem Krim och Mohammed Boudiaf. Valen för / samband med Ben Bellas ankomst till Alger förekom livliga demonstrationer, och därvid förstördes bl. a. stadens staty av Jeanne d’Arc, som störtades från sin sockel och fick huvudet avslaget. 401